Multijournalist.se

Ministern förlorade diamantringen i Le Figaro

Någon på Le Figaro tyckte att justitieminister Rachida Datis diamantring, värd 150 000 kronor, riskerade att flytta fokus från artikelns egentliga ämne och klonade helt enkelt bort den. Justitieministerns smak för dyrbara smycken har tidigare debatterats i Frankrike. 

Via journalisten.dk. 

Före- och efterbilden ser du här. 

Konservativa Le Figaro är Frankrikes äldsta dagstidning med en upplaga på runt 300 000 exemplar. 

Kloning

Medger villigt att jag är trött på allt vad kloningsdebatt heter. Men eftersom frågan tycks komma upp till ytan igen och jag har en blogg så... Min hållning i sammandrag.

1. Det handlar om öppenhet och transparens. Bildjournalisterna ska kunna redogöra för sina arbetsmetoder. Att säga "vi klonar aldrig" går både fortare och är mer förtroendeingivande än att säga "visst klonar vi ibland, men bara oviktiga grejor. Lita på oss". Läsaren har rätt att veta under vilka förutsättningar vi arbetar. God journalistik ska underlätta källkritik, inte försvåra den.

2. Ett kloningsförbud representerar ett kärnvärde som pressfotografkåren kan ha som gemensam grund. Att säga att bildjournalister aldrig klonar är att göra ett tydligt statement som visar vilka värderingar kåren står för. Ren marknadsföring alltså.

3. Det finns faktiskt inga bra argument för kloning. Ja, förutom att dölja fotograftabbar då.

Jag vet att jag tar en sjujäkla risk att dras in i ännu en ändlös debatt genom att skriva det här, men visst...

Att det finns andra frågor att diskutera är självklart. Att ett kloningsförbud ensamt inte på något sätt är en garant för trovärdigheten likaså. Som jag ser det har bildjournalistsverige ett berg av frågeställningar att lösa framför sig. Och jag tycker att det är glädjande att Christer Höglund i PFK Svealand kavlat upp skjortärmarna och börjat nysta i härvan.

Tänk om...

JO, DET DÄR programmet för scene-completion som jag skrev om igår. Om det verkligen är så smart som forskarna påstår så tänkte jag bara att då borde väl resultatet bli så här:

Fast vad är vitsen i såna fall?

Nu stänger vi kloningsdebatten...

...för den här gången, Adam Haglund och jag.

Obligatorisk läsning för er som följer frågan är Adams slutinlägg.

Min hållning kommer bäst fram genom att klicka på "Kloning" under "Categories" i spalten längst till höger.

Extreme face makeover med automatik

Sjåpa dig inte, det kan i alla fall inte bli värre.


OM DU HAR bilder på den stora bildsajten Flickr så har du kanske, utan att du själv vet om det, hjälpt ett par forskare vid Carnegie Mellon University på vägen att ta kloningsverktyget till en helt ny nivå.

De har arbetat fram en metod att lappa igen de förargliga hålet som uppstod i din fina semesterbild när du raderade bort ditt ex. Deras program för scene-completion kan ge sig ut på internet och sniffa rätt på bilder som passar bra som nya bakgrunder.

Vem vet, om det här blir en kommersiell produkt en vacker dag så kanske det betyder att delar av stranden som du plåtade på Hökarängsbadet i somras får vara med och lappa ihop ett hål på stranden i Copacabana. Och det är ju inte illa pinkat för lite förortssand.

Eller kanske din nybyggda enplansvilla strax utanför Heby blir ett inslag i en kvällsvy från Los Angeles?

Allt detta får mig förstås att fundera över hur stor procent av antalet pixlar i den färdiga bilden man måste bidra med för att få dela byline med den andra fotografen. Räcker det med typ... femton procent? Och en bild med flera hål kan väl få hur många upphovsmän som helst?

Sen tänker jag på att om man gör en bild som är ett enda stort hål så kanske man får någon annans bild rakt av. Det blir det ju både spännade och en anledning till informell vadslagning på fredagskvällarna.

Sen klurar jag på hur jag skulle se ut om jag klippte ur mitt eget ansikte och lät fylla det med hjälp av scene-completion.

Sen blir det bara svart.

Mer läsning:
En något förvirrande artikel från BBC.
PDF från en av forskarna (något mindre förvirrad).

Forskningen presenterades vid Siggraph 2007 i San Diego.

Cliffhanger

I förrgår skrev jag att det enda bra argumentet jag kan komma på för att tillåta kloning inom bildjournalistiken är att bilderna blir bättre. Detta måste vi väga mot nackdelarna.

– Nej, nej, säger Adam Haglund, som tillsammans med förre PFK-ordföranden Pawel Flato är den som hårdast försvarat "kosmetiskt kloning" som arbetsmetod. Det finns ett bättre argument.

Inom kort ska Adam sammanfatta sina tankar kring detta på sin blogg.

Jag väntar med spänning på att Adam ska avslöja sin "dolda agenda", för att använda hans egna ord.

Världens bästa argument för kloning

I frågan om kloningens vara eller icke vara inom bildjournalistiken har jag försökt att få ett grepp om vilka argumenten för kloning egentligen är. De jag hör mest är:

• "Eftersom inte alla verktyg i Photoshop är förbjudna så bör inte heller kloningsverktyget vara det."

• "Det bör vara okej att klona bort sånt som man kunde ha påverkat vid fotograferingen (exempel som en x-krok, en bortglömd fotoväska och en servett har förekommit i debatten) för det kunde man ju ha gjort då även om man råkade glömma det."

• "Det bör vara okej att klona bort sådant som man ändå kunde fått bort ur bilden genom beskärning." I detta exempel har bland annat Adam Haglunds bild föreställande Jens Assur använts som exempel.

• "Kloning bör vara okej eftersom det finns viktigare frågor att diskutera." Det är kanske en illvillig tolkning från min sida, men när Adam Haglund skriver inlägg som "Debatten borde handla om vad fotograferna berättar istället för med vilka verktyg de berättar" (Adam Haglund, 27 april på sin blogg) så kan jag inte tolka det på annat sätt. Alltså: "Kloning är en ointressant fråga, därför bör vi tillåta det."

Jag ska inte bemöta dessa argument här och nu, men det slog mig att det sällan talas om fördelarna med kloning. Den enda praktiska nyttan tycks vara att fotografen kan ta bort detaljer som glömdes vid fotograferingen.

Men är bekvämlighet ett särskilt vasst argument? Är det tillräckligt?

Nej, jag tror att en av världens mest kända klonare, bildjournalisten Brian Walski, kom sanningen närmast när han i en intervju med PDN Onlines David Walker förklarade varför han lagt samman två bilder från invasionen av Irak (vilket ledde till att han fick sparken från Los Angeles Times).

PDN: When you were looking at the pictures, were you justifying it in some way?



Walski: When I saw it, I probably just said, no one is going to know. I don't know. I've tweaked pictures before--taken out a phone pole. It's not a common practice, but you can do it. I can't speak for anyone else, but I imagine they've done it here and there. This was going overboard--taking pictures and putting them together. I think it's just that I wanted a better image. Then when I did it, I didn't even think about it.

"Jag tror att jag bara ville ha en bättre bild. Jag tänkte inte ens på det när jag gjorde det."

Där har ni världens bästa argument för kloning: Bilderna blir bättre. Synd att det tas upp så sällan av kloningsförespråkarna, för det är ju detta som det handlar om, varken mer eller mindre.

En bra debatt skulle kunna ta sin början där. Okej, vi medger att bilderna i vissa fall blir bättre – tydligare, mindre plottriga, mer direkta.

Sedan kan vi diskutera vilket pris vi – fotografer, journalister och läsare – är beredda att betala för den förmodat höjda bildkvaliteten.

Rött ljus i kloningsdebatten

Du kör bil på natten och får rött ljus. Är det okej att det är upp till dig att bedöma om det är riskfritt att köra eller är det viktigt att det finns absoluta regler som alla följer, även när det inte känns nödvändigt i det enskilda fallet?

Precis där går min syn och den flitige debattören Adam Haglunds syn på kloning av digitala bilder inom bildjournalistiken isär. Adam tycker att det är okej att köra om man är säker på att det är riskfritt – "det viktiga är att ingen skadas". Jag tycker jag också att det viktigaste är att ingen skadas, men jag tror att vägen att uppnå målet är att ha vissa absoluta principer som inte får brytas. Jag tror att om vi börjar köra mot rött på natten när närmaste bil är kilometervis borta så dröjer det inte länge innan gränsen flyttas och vi kör mot rött mitt på dagen när närmaste bil är hundra meter bort.

Vår debatt kan du läsa här (del 1) och här (del 2).

Som om inte min ställning i den här frågan framställt mig som tillräckligt snustorr redan vill jag också göra tydligt att den här debatten bara gäller bildjournalistik – inte hobbyfotografering, mode, beställda porträtt, produktfotografering, konstfoto och så vidare. Det gör jag för att jag fick så förtvivlat mycket stryk när jag skrev den här krönikan på Fotosidan för några år sedan. De värsta angreppen mot mig är tyvärr borttagna, så om du läser vissa kommentarer och det ser ut som om jag pratar med Mållgan så vet du varför.

Mer kloningsdebatt lär det bli. För dig som vill ha mer bakgrund rekommenderar jag att du läser mer på Adams blogg och på PFK:s diskussionsforum.