Multijournalist.se

Foto spöar Kamera & Bild

Jo, jag var ju med och startade Kamera & Bilds läsarfototävling Grand Prix en gång i tiden. Och jag tog en del stryk av arga tävlingsdeltagare under ett par år. Bara konstiga bilder vinner, hette det. Tacka vet vi tidningen Foto, hette det. Där vinner i alla fall bra bilder, hette det.

Men nu har Foto med hjälp av månadens domare Helga Härenstam definitivt tagit över Kamera & Bilds roll som mest nytänkande i fototävlingar. Kolla in Olga Perssons vinnarbild på sidan 90. Tyvärr kan jag inte hitta bilden online, men alla som någonsin arbetat med insändarsidor känner igen den. Ensam talare med mikrofon. Föreningslokal. Blixt. Julgranar i bakgrunden, men bara ljusen från dem syns. Centralkomposition.

Inget ont om Olga Persson. Inget ont om domaren Helga Härenstam. Om jag sätter på mig en viss sorts glasögon kan jag också se att bilden är cool (även om jag inte håller med Helga om att den är helt royanderssonsk).

Men jävlar vad mycket stryk ni kommer att få av läsekretsen.

Var är bildkickarna?

Jag har fått väldigt dåligt med bildkickar senaste tiden. Ramlar nästan aldrig på de där bilderna som kängar till en i magen.

Senast var det, återigen, Torbjörn Peterson som lyckades rubba mig. Han är ju skribent som plåtar till husbehov, och inte så särdeles bra heller. Men det behövdes inte, för bilden som skakade om mig föreställde en kinesisk dissident som för första gången ställde upp på ett porträtt. Och jag kom in i det där att jag började tänka på livsvillkoren i olika delar av världen. Ja, ni vet. Jag tänkte på det Thomas Nilsson skrev för ett tag sedan om att allt som behövs för en bra bild är tillgänglighet och ett bra ljus. Ibland räcker det med bara tillgänglighet.

Men annars är det som sagt lite tunt. Jag är öppen för att det kan bero på att en avtrubbning sätter in med åren, men det är väl heller inte alldeles omöjligt att den extremt höga produktionstakten och fixeringen på form faktiskt eroderat bildlandskapet.

Nu hoppas jag på en stor mängd kommentarer som visar att jag har fullständigt fel, och att det bara är jag som tittat för dåligt.

Saknad slump

Jag saknar inte mycket från de gamla kamerorna som gick på film istället för minneskort. Men blindbilderna skulle jag gärna ha tillbaka, ni vet de där meningslösa rutorna som man brände av för att mata fram en nyladdad film till ruta ett. Inte för att det nödvändigtvis är bra bilder, mer för att det är som att ligga på rygg och associera fritt till moln.

Från gång till annan får jag digitala blindskott, av orsaker som jag inte alltid lyckas reda ut i efterhand. Då händer det att jag fastnar i molnläget igen.

Som i sagan om ringen

På parkeringsplatsen utanför ica står jag och fotograferar utan att ha någon särskild plan för bilderna. En man kommer fram, vad fotograferar jag?

"Trädet." Fast det egentligen är mer än så. Men det låter så obegripligt att svara lyktstolpen och dimman.

"Det där trädet", säger mannen, "får mig att tänka på Sagan om ringen. Någon får en vision om ett träd som dör. Det ser ut precis sådär."

Jag tycker om att någon upptäckt en länk mellan Farstaplan och Tolkiens sagovärld och nickar medhåll bara därför. När mannen gått vidare och precis ska kliva in i sin bil ropar han:

"Förresten, om det inte funnits ett enda löv kvar, skulle du fotograferat trädet då?"

"Aldrig", svarar jag. Och trots att det är femtio meter mellan oss uppfattar jag att han blir glad över svaret.

Dags för bilder

Jag är inte mycket för att visa upp bilder utan sammanhang, men jag måste erkänna att det känns fattigt att surfa in på en fotografs blogg och inte hitta ett ynka bildgalleri.

Hursomhelst, här kommer bot: Tio bilder från Portugal, tagna förra sommaren.

De är nog ganska representativa för den lite melankoliska fotostil jag lätt hamnar i när reser. Bilderna handlar mer om mig än om Portugal, så det blev inga bildtexter den här gången.

Med kameran som snuttefilt

Idag har jag kroppsarbetat på tak och bara tänkt två tankar som rör foto eller journalistik.

• Vad skriver lokaltidningen om jag ramlar ner?
• Varför känns det lättare att klättra högt eller åka fort när anledningen är att ta en bild?

Titeln till det här inlägget är förstås en snowclone på Carl Johan de Geers bok "Med kameran som tröst".

Bok? Ja, CJdG gjorde en fin fotobok med den titeln två decennier innan filmen kom.

Film? Ja. Sevärd också.

Nog med kultur för idag. Taket väntar inte.

Foto som drog

Foto: Eva Hedberg. Men örat är mitt.

I LIKHET MED många andra fotografer lyssnar jag då och då på Paul Simons låt "Kodachrome" i min mp3-spelare.

På samma sätt som amerikanska ungdomar sägs uppfatta Springsteens "Born in the USA" som en patriotisk låt (eller är det en myt?) kan man ju som fotograf ledas till att uppfatta Simons muntra stycke som en hyllning till fotografin. Men vad handlar låten om egentligen?

Först tänker Paul tillbaka på High School, det gick inte så bra:

When I think back
On all the crap I learned in high school
It's a wonder
I can think at all

Och det är ju sorgligt, men det blir ljusare. För han har ju sin Nikon och sin Kodachrome, som...

Makes you think all the world's a sunny day, Oh yeah

Börjar vi ana ett missbrukarbeteende här? Ja kanske, för som med så många andra droger blir "verkligheten" ännu tråkigare än tidigare när man väl börjat.

I nästa vers jämför Paul tankarna på alla tjejerna i high-school med hur det skulle vara att träffa dem igen i verkligheten...

I know they'd never match
my sweet imagination
everything looks worse in black and white

Nu förstår vi att det verkligen är illa. Verkligheten är svartvit, och har inget av de "nice bright colors" och "greens of summers" som endast en rulle Kodachrome – eller din "sweet imagination" – kan fixa.

Sången slutar i en missbrukares vädjan: "Mama, don't take my Kodachrome away". Med en dåres envishet upprepar Paul detta som ett mantra inte mindre än tio gånger innan sången är slut och vi lämnas att begrunda hans tunga livsöde.

Foto som drog? Anses härmed vara bevisat.

Veta mer: Kodachrome var öppningslåten på skivan There Goes Rhymin' Simon som gavs ut 1973. Mer läsning på Superseventies, var annars?