Multijournalist.se

Trendextra: Reportage i en box

Jag vet inte hur det är för er andra, men i mina morgontidningar DN och SvD gör redigerarna allt oftare "bildreportage i en box". Ibland genom att ett en mängd bilder ligger nära varandra med en gemensam bildtext, men också som ett enda element där de enskilda bilderna binds samman med en gemensam svart ram. 

Poängen? Kanske att elegant slingra sig ur problemet att välja dragarbild när det inte finns någon som håller. Polyptyken (eftersom vi redan använder "diptyk" och "triptyk" inom fotografin kan vi lika gärna löpa linan ut) utgör i sig ett starkt blickfång, samtidigt som den inför läsarens blick löser upp sig i mindre detaljer vid en närmare studie. 

Bra eller dåligt? Varken eller. Fördelen är att bilden som helhet blir tight och energirik även om de enskilda bilderna inte är starka. Nackdelen är att berättelsen på något sätt blir fragmenterad. Mer tevelik, varje enskild bild betyder mindre. 

Följderna för fotografer? Bara positiva så länge det används rätt, samt en anledning att träna sig på att aldrig glömma mantrat närbild, halvbild, översiktsbild. 

Adam goes Hollywood

Det är värt att spara bokmärket till Adam Haglunds blogg, trots att den avslutades officiellt i april(?) någon gång. 

I fredags kom ett nytt inlägg, där Adam bland annat... 

...sammanfattar erfarenheterna från fotojournalistik.se. 

...berättar om sitt liv i skivbranschen. 

...visar en musikvideo han gjort och säger att webbteve är framtiden. 

...hävdar att det varit välgörande att sluta blogga. 

Go Adam. Låt rock'n roll-videosarna strömma in. 

Mera klubb, mindre glam

Har inte ni också undrat vad som ska hända med Årets Bild nu när förre projektledaren Jonas Lemberg lämnat skutan och startat The Photo Award? 

Nu vet vi i alla fall att Årets Bild blir mer av en klubbtävling igen, att den får en starkare lokal förankring och att styrelsen för Pressfotografernas klubb, PFK, vill ha en tävlingsorganisation med lägre kostnadsnivåer. 

2009 års upplaga av Årets bild äger rum i Vadstena Slott. Exakt datum är ännu inte känt, frågan är om PFK vågar välja att programkrocka med Lembergs The Photo Award den 6 mars. 

Vadstena eller Stockholm? Svenskt eller internationellt? Enbart proffs eller öppet för alla? Hur många bilder tar hem placeringar i båda tävlingarna? Många frågor är det. I mars får vi svaren. 

Men det är dokumentärt för mig

När jag läser Lena Kvists intervju med Helga Härenstam i senaste Foto (5/2008) kan jag inte låta bli att undra om Lars Fahlén (fd bildchef GP och Expressen) Greger Ulf Nilsson (formgivare och stort namn i fotoboksutgivningen i Sverige), Ayperi Ecer (Reuters), Per Lindström (adjungerad professor i bildjournalistik) och Anna Clarén (kursansvarig på Sveriges mest prestigefyllda bildjournalistutbildning) hade en susning om att de nominerade ett projekt med inslag av både photoshopmontage och medhavd rekvisita till Scanpix stora Fotopris 2007.

Ur artikeln:

"– Jag hade inte själv tänkt på Samhället som ett dokumentärt projekt. Jag har skapat en låtsasplats som leker med begreppet. Jag skickade in till Scanpix-tävlingen mest för att det var kul att testa."

[...]

"[Hon] säger att Samhället kanske inte är ett dokumentärt projekt, men det är dokumentärt för henne själv. Ändå har Helga lagt samman vissa bilder själv i Photoshop, iscensatt vissa eller lagt till rekvisita."

Detta med Scanpix definition av dokumentärfoto har avhandlats tidigare av Adam Haglund.

Helga Härenstam går sista terminen på Högskolan för Fotografi i Göteborg.

Uppdaterat: Helgas projekt Samhället kan du se här.

En bunt singelbilder är det nya reportaget

Det långa fotoreportaget är på väg att försvinna. Det finns inte utrymme att publicera traditionella berättelser med en början, ett mitt och ett slut. Det moderna fotoreportaget är en samling starka singelbilder på ett givet tema.

Tanken kommer från Ayperi Ecer, en av sex jurymedlemmar i årets upplaga av Årets bild och vice president for picture development vid Reuters i Paris. Tidigare var hon chefredaktör vid Magnum i Paris i tolv år.

Visserligen finns nya kanaler för fotoreportage, som till exempel bildspel på webben, men Ayperi tror inte att de heller ger tillräckligt utrymme för att gå tillbaka till den mer traditionella bildstilen.

– Det är ändå en bild i taget som visas. Varje enskild bild måste försvara sitt utrymme. Så vi ser ett helt nytt sätt att fotografera och högre krav på att varje enskild bild ska försvara sin plats.

Demonstration twentyfourseven

Hornsgatan. Allt fler boende hänger ut tygstycken i protest mot den dåliga luften. Jag försöker plåta, men det är inte bildmässigt. Även om jag slås av att det är rätt många som deltar i demonstrationen när jag går från Hornstull till Zinkensdamm så låter det sig inte fångas i bild. Det är för långt mellan fönstren, och det är för mycket blänk i glaset som gör att kontrasten blir för dålig. Till sist hittar jag ett hus där jag kan få in fyra lakan i samma ruta, men det ser fortfarande väldigt fattigt ut. Dessutom gör det lutande perspektivet bilden rätt trist – avlägsen, liksom. Jag vill ha något mer påträngande, mer krävande. Är restitution att betrakta som en traditionell mörkrumsteknik? Troligen. Nästan alla förstoringsapparater jag använt (mest Durst) hade möjligheten.

Nu är frågan, skulle den här bilden passera regeln om "traditionellt mörkrum"? Ingen kloning. (Nej, jag har inte levererat bilden till någon tidning. Den är tagen exklusivt för bloggen.)

Räck upp en hand om du vill diska bilden

Det talas mycket om "överkopiering" och "effektsökeri" i samband med Årets bild. Men vad betyder det? Var går gränsen? Jag tänkte att vi kunde ta och peta lite i frågan och titta på var gränsen går för oss personligen. Vad kan vara lämpligare att börja med än en bild av Årets bild. Det är Paula Bronstein som håller upp Karl Melanders bild vid omröstningen.

Tänk dig nu att du sitter i juryn och ska bedöma kopieringen av min bild (inte Karl Melanders). Här är instruktionerna som de tävlande fått:

Den digitala filen får bearbetas i dator. Det är tillåtet att använda digital teknik även på bilder tagna med film. Den digitala bearbetningen som är tillåten motsvarar det traditionella mörkrumsarbetet, dvs efterbelysning, pjattning, färgkorrigering mm. Var återhållsam i det digitala arbetet. Manipulerade bilder är ej tillåtna. Med manipulering menas bearbetning av bilden som förändrar dess innehåll efter fotograferingen t.ex. att ta bort eller lägga till föremål i bilden eller att sammanfoga flera bilder till en. Manipulerade eller klonade bilder diskvalificeras direkt.
    Tävlingsbilderna får ej vara ”ramade” eller innehålla andra filter från Photoshop.

Ja, så sitter du nu med bilden ovan framför dig och jämför den med råfilen här nedan. Vad säger du? Visar den tillräcklig återhållsamhet i det digitala arbetet? Kunde man gjort detta med traditionellt mörkrumsarbete? Vad är traditionellt?

Ser fram emot din åsikt.

Kuriosa: Det finns en bild på nätet som måste vara tagen i nästan exakt samma ögonblick som jag tog den här bilden. Scrolla ner lite på sidan.

"Skär ner på effektsökeriet, pressfotokollegor"

Det är inte ofta man hör en åsikt från PFK nuförtiden, inte sedan den tröttsamma servettdebatten. Men nu har ordföranden Mia Karlsvärd tagit bladet från munnen och gjort ett uttalande om Årets bild, ni vet Karl Melanders etanolfabrik. Bilden har ju visats i två versioner. Dels den vinnande, dels en tidigare version på sajten E24. När Journalistens Paul Frigyes intervjuar henne om hennes syn på de två versionerna svarar hon:

– Det var synd att den tonades brun och mörkades, det leder till tröttande diskussioner om trovärdighet. Och jag är rätt trött på alla ifrågasättanden av pressfoton, som kommer efter tonändringar, och vill därför uppmana kollegorna att undvika att falla för frestelsen med effektsökande redigering.

Snoken vinner dubbelt

Årets fotograf: Åke "Snoken" Ericson.

Tog årets bild: Karl "Snoken" Melander.

Minns ni en gammal svensk TV-deckare som hette Snoken? Huvudpersonen var en snubbe med adlig eller åtminstone brackigt stenrik bakgrund som valt att en bana som som fattig privatdeckare. Han bodde på en husbåt med sin hund Tubbe. Avsnitten gick ut på att Snoken, eller Anders Grip som huvudkaraktären egentligen hette, fick möta människor ur den fina värld som han själv försakat och gång på gång få bekräftat att visst är det kul med pengar, men ärlighet och sann vänskap vinner alltid i längden.

Hursomhelst. Jag kan inte få bilden av Snoken ur huvudet när årets två huvudpersoner vid Årets Bild-galan – Åke Ericson och Karl Melander – går upp på chinateaterns scen. Inte bara är åtminstone Åke Ericson till det yttre ganska lik Sven-Åke Gustavsson som gjorde huvudrollen, både han och Karl har mer än en doft av den där enkelheten. Karl som stripp-slänger med kavajen. Åke som sätter sig på scenkanten och gör en stillsam tummen upp inför fotograferna. Och så är det något med håret. Långt. Ostyrigt. Mer Waynes World än Wallstreet. Mer slacker än streber.

– Det är bra att jobba utomlands, säger Åke. För då slipper man att det ringer i mobilen hela tiden.

Sen är det ju det där draget att titta bakom kulisserna som de båda också delar med Snoken. Jasså, ni tror att etanol är lösningen på alla era problem? Men då har ni inte sett det här.

Modeblogg: Prognoser från stilbörsen

Har haft något av en tidningsbläddringsdag, och banne mig om jag inte tror att vinjetteringsvågen passerat sin högsta punkt. Kan delvis bero på att den går så illa ihop med motljusporträttet som bara tycks växa sig allt starkare, framförallt i magasin och kundtidningar. Att vinjettera ner vitt till grått är inte bara bildmässigt meningslöst, det är direkt fult också.

Ett annat grepp som förmodligen passerat sin kulmen är fulblixt rakt på. Inte längre nytt eller vågat. Och snyggt var det väl egentligen aldrig?

Låg färgmättnad däremot tror jag fortfarande har framtiden för sig, även om det gått många, många år sedan vi såg de första varianterna så har greppet en viss fräschör. Viss draghjälp för att den överdrivna färgmättnad som vi sett ända sedan s-kurvan slog igenom på allvar börjar stå folk upp i halsen.

Alltså: Mindre vinjettering och fulblixt rakt på. Mer motljus och urtunnade färger.

Tiden får, som alltid, utvisa.