Multijournalist.se

Men det är dokumentärt för mig

När jag läser Lena Kvists intervju med Helga Härenstam i senaste Foto (5/2008) kan jag inte låta bli att undra om Lars Fahlén (fd bildchef GP och Expressen) Greger Ulf Nilsson (formgivare och stort namn i fotoboksutgivningen i Sverige), Ayperi Ecer (Reuters), Per Lindström (adjungerad professor i bildjournalistik) och Anna Clarén (kursansvarig på Sveriges mest prestigefyllda bildjournalistutbildning) hade en susning om att de nominerade ett projekt med inslag av både photoshopmontage och medhavd rekvisita till Scanpix stora Fotopris 2007.

Ur artikeln:

"– Jag hade inte själv tänkt på Samhället som ett dokumentärt projekt. Jag har skapat en låtsasplats som leker med begreppet. Jag skickade in till Scanpix-tävlingen mest för att det var kul att testa."

[...]

"[Hon] säger att Samhället kanske inte är ett dokumentärt projekt, men det är dokumentärt för henne själv. Ändå har Helga lagt samman vissa bilder själv i Photoshop, iscensatt vissa eller lagt till rekvisita."

Detta med Scanpix definition av dokumentärfoto har avhandlats tidigare av Adam Haglund.

Helga Härenstam går sista terminen på Högskolan för Fotografi i Göteborg.

Uppdaterat: Helgas projekt Samhället kan du se här.

Vi var inte sist. Vi var the bleeding edge.

Januari 2007. Jag är moderator för Årets Bild och får lära mig ett och annat om svensk bildjournalistik. Till exempel att vi är extrema photoshopliberaler här i landet. Jurymedlemmarna från USA, Frankrike och Danmark stönar ibland när de ser hur hårt fotograferna efterbehandlat sina bilder, de stönar när de ser vad som premierats i tidigare upplagor av Årets Bild. Donald Miralle försäkrar att många av bidragen skulle lett till att han fått sparken om han levererat dem till desken på jobbet, på Getty Images. Mladen Antonov från AFP vill inte ens gå med på att det är pressfotografi de bedömer. "This is art", säger han.

När vi skiljs åt den gången så har jag en kvardröjande känsla av vi skogstomtar uppe i norr inte riktigt har fattat att bara för att man kan göra en massa skoj i bildbehandlingen så betyder det inte att det är okej eller ens att det blir bra. Som glada nioåringar som fått tillgång till hela köket och nu jävlar ska vi göra kanelbullar med varenda ingrediens från skafferiet i degen. Bara för att vi kan.

Detta är bakgrunden till att jag blev lite omtumlad av årets upplaga av World Press Photo. För om man är en glad skogstomte som tagit sin tillrättavisning och börjat tänka i banorna att det kanske är dags att skära ner lite på ketchupen så kan man ju inte bli annat än ganska ställd när det visar sig att just ketchup plötsligt kommit i ropet. Internationellt alltså.

Vi låg inte efter. Vi var the bleeding edge, som dom säger.

Putin
Marathon
Afghanistan
Kitezh

I love bildbehandling

Jag är bara tvungen att säga det innan mina senaste inlägg ger mig en stämpel som bakåtsträvare som inte går bort i tvätten. För det har framgått av en del kommentarer att jag möjligen kan framstå som en motståndare till alla former av bildbehandling.

Alls icke. Alla mina bilder är efterbehandlade, varenda en. Och jag har gjort det med stor arbetsglädje, även om jag som journalist drar åt det återhållsamma. Som privatperson däremot har jag inga hämningar. Filter, klonstämplar, fejkad oskärpa, you name it.

Bara så ni vet; jag jublade när den digitala bildbehandlingen slog igenom på allvar. Fast det berodde kanske mest på en livslång aversion mot lukten av fix och stoppbad.

Chimptumme

Lunchade med Pawel Flato och Adam Haglund igår för att prata bildjournalistiksajt. Adam är den mest målinriktade av oss. Han pratar minst och gör mest. Imorgon ska han träffa Lina och Linda och dra allt en gång till. Han är navet.

Pawel hade plåtat analogt i veckan. Han såg inga som helst fördelar med det, förutom att han kan använda negativen för att göra kopior med traditionell kemisk mörkrumsteknik.

Under sin resa bakåt i fotohistorien upptäckte Pawel att han utvecklat evolutionen försett honom med chimptumme. När han tagit några rutor med sin Canon F1 letade tummen på eget initiativ efter chimpknappen.

När han berättade det höll han upp höger tumme och viftade lite med den.

– Jaha, så du kör Canon, sa jag.

– Va?

– Nikon har chimpet till vänster.

Photoshop som medicin

Ismaskinen på Hotell Gävle. Enligt legenden var det den som inspirerade George Lucas till skapelsen av lillroboten r2d2 i starwarsfilmerna. Bilden är inte photoshoppad.

NITTIONIO PROCENT av alla photoshopböcker utgår från problem.

– Titta här vilken tråkig bild. Nu ska vi visa hur vi kan göra den skojig genom att ösa på med skitmycket filter.

– Titta här vilken otur att bilen råkade komma ivägen. Nu ska vi ta bort den med plåsterlappsverktyget.

– Titta här vilken ful karl. Nu ska vi göra honom jättesnygg och smal och trimma hans mustasch.

Det är extremt sällan man hittar en photoshopbok som säger:

– Titta här vilken fin bild. Nu ska vi varsamt lyfta dess kvaliteter något för att göra den ännu något lite bättre.

Slutsatsen: Bra fotografer behöver inte photoshop? Äh, jag vet inte, men idag är min antiphotoshopdag. Jag vill att fotografi ska vara ett sätt att upptäcka världen, ett verktyg för nyfikenhet. Inte att projicera stereotyper för hur människor och bilder ska se ut för att vara "rätt".

Senare idag ska jag träffa Pawel Flato och Adam Haglund och prata vidare om en bildjournalistsajt. Det gäller att hålla fingrarna riktigt tätt ihop så att inte idéerna sipprar mellan dem. Så lätt hänt. Alla har egentligen för mycket att göra.

Alla vägar leder till Jönköping

I förrgår: Gör kortintervjuer med medlemmar i Kalmar fotoklubb för distanskursen i bildbehandling vid Högskolan i Jönköping. En av de fem-sex personerna jag filmar berättar att hon går kursen där filmen ska visas.

I går: Pratar med en av de fast anställda medarbetarna på Fojo. Hon säger att nu blir jag hennes lärare eftersom hon börjat på distanskursen.

Idag: Kalmarfotografen Kristina Wirén skriver en kommentar i min blogg där det framgår att hon också går ovan nämnda distanskurs.

Kusligt. Eller i alla fall på gränsen.

Jo just det, extra information för er som går kursen: Ljudet i mitt inslag blev inte toppen. Beror till viss del på att jag spelade in det i ett hotellrum, till viss del att jag är hes och till viss del på att jag är dum i huvudet och nybörjare. Ha överseende.

För er som hade svårt att se mitt förra inslag på grund av bandbreddsproblem: Jag tror att det ska vara bättre denna gången tack vare ny programvara.

Tabasco, persilja och saffran

MAN SKULLE HA en kopist. Pax i såna fall för Eva-Teréz Gölin. I våras lånade jag ut några råfiler till henne, hon skulle använda dem som undervisningsmaterial vid en workshop av något slag.

I torsdags råkade jag få se printarna som hon gjort – dels av det mina obehandlade ursprungsbilder, dels av hennes tolkning. Och jag blev så glad, särskilt över en bild på Sandra Qvist. Jag var inte så nöjd med den, Sandra har ett skönt leende, men den kändes lite uppställd. Men i ET:s nya version började jag gilla den. Plötsligt har bilden ljuset och färgerna som krävs för att Sandras leende ska komma till sin rätt.

Bilderna här i bloggen gör inte ET:s arbete rättvisa för fem öre. Bilden ska, naturligvis, ses i utskriven form.

Men är inte det här ketchup? frågar vän av ordning. Nej för tusan. Ketchup blaskar man på. Det finns två ketchupsmaker som är inne just nu. Den ena är superhög kontrast + superhög färgmättnad. Den andra är superhög kontrast + superlåg färgmättnad.

ET:s bild har inte ketchup. Den har har Tabasco. Och persilja. Och kanske en gnutta saffran.

Så här ser bilden ut med när jag blaskat ner den med ketchup. Uppskruvad kontrast över hela ytan och sedan kraftig vinjettering. Ja, ni vet. Inte precis samma sak, eller hur?

Bortsett från allt annat börjar jag få en känsla av att jag kanske underskattat efterbehandlingen under en period. I såna fall kommer det ju väldigt lägligt så här till hösten.

I ketchupfrågan viker jag mig inte

"I ketchupfrågan viker jag mig inte. Stackars alla barn som får ketchup på sin mat, det förorenar ju deras smaklökar."

Det var inte jag som sa det. Det var Paolo Roberto i dagens DN.

Därmed har jag också brutit mitt löfte om att sluta tjafsa om ketchup, vilket gör att jag lika gärna kan berätta att mästerphotoshopparen Eva-Teréz Gölin (hon som ger bland annat Lennart Nilssons bilder det där sista lilla extra) inte heller tycker om ketchup. Tabasco är mer hennes grej – liten mängd som ger stor effekt.

Exakt vad hon menar med det återkommer jag till. Med bilder och allt.