Multijournalist.se

Bokbloggen

Och då var bokbloggen igång.

Färdigläst

Som bok ger jag den två, möjligen tre, av fem. Men för fotointresserade får den en extra pinne i bonus för att den tar upp den fotografiska bilden ur den avbildades perspektiv. Det finns trots allt ett par intressanta tanketrådar att dra i där. (Jag såg förresten i litteraturlistan i slutet att författaren mycket riktigt läst Hockney, som jag kopplade samman med boken i ett tidigare inlägg.)

Fotografiets magi

Min nattduksbok just nu är Miranda Beverly-Whittemores Fotografens flickor. Den genomgripande frågeställningen handlar om nakna barn inom konstnärlig fotografi. "Kan nakenhet någonsin vara oskyldig i en kultur som automatiskt associerar nakenhet med sexuell tillgänglighet?"

Intressantast hittills är påminnelsen om varför fotografi fungerar på ett annat sätt än måleri.

"Vi tittar på ett fotografi och och vet att det vi ser mer eller mindre är det som faktiskt har hänt. Och det leder fantasin överallt."

Med andra ord: Det faktum att ett fotografi är en mekanisk avbildning är samtidigt dess magi. Om man drar ut det lite längre, kan man inte då också säga att när fotografiet kommer för långt bort från den mekaniska avbildningen så minskar också magin?

Den mest magiska bilden i mina morgontidningar (Jag har DN och SvD just nu) idag är en helt mekanisk avbildning med låg verkshöjd, om fotograf Torbjörn Petersson ursäktar. Torbjörn Petersson är egentligen skribent, och hans bild föreställer ett bostadsområde i Kina, taget från en höjd. Området består av 600 kvadratmeter stora hus, exakt lika, som står sida vid sida i ett enormt rutmönster. Fast bilden visar ett stort bostadsområde syns inte en människa på gatorna.

Jag sugs in i bilden och kan inte sluta titta. Hur är det att bo där? Barerna stänger 22.00 för att inte folk ska komma för sent till jobbet nästa dag. Ett kinesiskt Pleasantville.

Tyvärr finns inte Torbjörns bild online, men artikeln kan du läsa här.

Sååååå jävla nittiotal

– Jag vill inte kommentera publiceringen. Jag vill enbart säga att det är en jäkligt bra bok, och den här typen av böcker kommer det bara att bli fler av. Det är lika bra att folk vänjer sig, och för mig är diskussionen om det är roman eller självbiografi helt ointressant.

...sa Kristoffer Leandoer, förläggare på Bonniers i dagens Svenska Dagbladet angående utgivningen av Myggor och tigrar.

Nä, precis. Det finns ingen objektiv sanning längre. Det är såååå jävla nittiotal. Är det sant för dig så räcker det. Allt är ändå subjektivt. Ös på med det jävla kloningsverktyget bara.

Ett annat starkt, och i mitt tycke snäppet mer intelligent, inlägg i kloningsdebatten är dataspelet Bioshock. Där får man se hur kul det blir när DNA-kloning blir allmängods.

Spelet är så bra att det fick mig att tänka på vad min bekanting Henrik Arnstad skrev i En liten bok om spel redan på 90-talet.

När jag jobbade på dataspelstidningen Interface och tillvaron blev alltför sorgsen kunde jag överväga självmord. Men jag brukade tänka:
– Tar jag livet av mig missar jag ju framtidens dataspel.

Bioshock är ett av de där spelen. Bättre än film. Bara röstskådespeleriet håller betydligt högre klass än det mesta som pumpas ut från Hollywood nuförtiden.

För er som i likhet med mig gillar bra dataspel: Henriks bok är fortfarande läsvärd och finns numera att ladda ner gratis på nätet. Med upphovsmannens tillstånd och allt.