Reklamfolket bakom dagens startfält av valaffischer i morgontidningarna kan inte haft det lätt. Först hela detta egendomliga stämningsläge kring valet till Europaparlamentet – jamen snälla du kan väl gå och rösta. Schyssta rå, du behöver inte ens rösta på oss om du inte vill... Att har blivit viktigare än på vem.
Sedan är det ju detta med bildvalet. Skönhetsretusch är på väg ut, samtidigt kan man väl inte se ut hur som helst, eller... ?
DN i morse, första delen:
Att vara politiker 2009: Visa tänderna när du ler, stå stilla när du blir fotograferad och luta en aning på huvudet. Ett par grader mer om du är kvinna än om du är man. Lägg märke till vilket intressant spegelpar Sahlin / Schyman bildar.
Sidan 3 Fredrik Reinfeldt: Ljust grå, entonig bakgrund. Kliniskt. Slipslöst men ändå propert. Hög kontrast, kavajen helt igensotad. En halv dags skäggstubb. Ganska hårt ljus från softbox från vänster, en hård upplättningsblixt snett bakifrån från höger, blir inte riktigt klok på vad den ska tillföra. Spänning? Dramatik? Hur som helst lyfter den fram strukturen i skinnet och ger Reinfeldt en lite ärrad look, kanske det är anledningen. Mindre babyface, mer Eastwood. Ändå kommer inte bilden ifrån sin tydliga eftersmak av passfoto som inte bara beror på den kliniska miljön, utan också på Reinfeldts "jag har ingenting att göra medan jag blir fotograferad"-look. Han tittar inte på läsaren, läsaren tittar på honom. Skönhetsretuschfaktorn är ganska låg, ska vi säga en trea på en tiogradig skala?
Sidan 5: Mona Sahlin: Även Socialdemokraterna satsar på jämngrått, men en betydligt mörkare nyans som ger mer av fredagsmyskänsla och låter det röda i logga och färgplatta stå ut bättre. Sahlin låter sig inte bli betraktad på samma sätt som Reinfeldt, utan knyter mer an med en varmare blick. Hennes huvud lutar också ett par grader mer. Ljuset är mjukare än hos Reinfeldt, men inte helt karaktärslöst. Här är fler ljuskällor i spel, av ögonreflexerna att döma eventuellt även fönsterljus. Man ser fotografens silhuett. Även här hög kontrast. Total svärta i klänningen (tröjan?). Mona är galet mycket retuscherad, som partitraditionen bjuder. Sju av tio på skönhetsretuschskalan. Bilden har en eftersmak av stillsam intimitet, inte nödvändigtvis äkta.
Sidan 7: Gudrun Schyman: En svidande uppgörelse med skönhetsretuschen signerad Elisabeth Ohlson Wallin (den enda av fotograferna som omnämns vid namn). Bilden ångar av budskapet "jag är fin som jag är", extra understruket av att skärpan inte traditionsenligt ligger på ögonen, utan på den ganska rynkiga halsen. Trots att bakgrunden även här är enfärgat grå i en ljus, ljus nyans infinner sig ingen studiokänsla alls. Ljuset är knallhårt och kommer nästan rakt från kameran, kan mycket väl vara en inbyggd blixt. Schyman känns minst tillgjord av de tre troligen främst för att snapshotfaktorn är så hög, men också för att skönhetsretuschindex pekar på noll. Frånvaron av retusch gör säkert att många fotografiskt skolade läsare hajar till inför Schymans solbrända look. Gudrun är den enda av partiledarna som visar händerna, eller i alla fall delar av dem. Eftersmaken är spontan och naturlig, glad och orädd. Underground och underdog.
Så vem vinner imageracet? Den enda bild jag personligen tror på är den av Schyman. Jag tycker att oretuscherad = orädd faktiskt fungerar. Samtidigt är det kanske lite för slarvigt utfört. Som att komma oförberedd till en föreläsning, charmigt men också nonchalant. Mona Sahlins bild är den som kanske får flest omedelbara spontana reaktioner, men den håller inte för andra titten. Man ska vara bra S-frälst för att inte uppfatta bilden som förljugen och omodern. Reinfeldt håller hårt på den ödmjuka stilen, han har den minsta bilden, och är inte tillgjord. Men jag tror att bilden skulle vunnit på att följa det konservativa konceptet fullt ut och skippat det egendomliga ljuset från höger (i bild).
I och med det här inlägget bryter jag mot min princip att inte publicera andras bilder utan tillstånd. Jag hoppas att slippa att få "bildombudsmannen" på mig, även om jag inser att det faktiskt skulle kunna hända. Anledningen är att jag tycker att i en demokrati är det viktigt att kunna citera bilder, inte bara text. Mer om detta här.
Kommenterar du? Vill du slippa att surfa hit titt som tätt för att se om någon svarat på ditt inlägg? Prenumerera på kommentarer via RSS istället. Länk finns överst i varje kommentarlista.
Med facit i handen så kan man väl säga att ingen vann. Hade vart fint att se en analys på alla partiers affisher. Det som slog mig när jag såg Moderaternas affisch på Corazza-Bildt var att hon såg ut som Carl Bildt med peruk.
Posted by: Mattias | den 8 juni 2009 at 15.01
Utmärkt analys Göran!
Håller helt med i dina kommentarer.
Sossarnas tradition av väldigt "glassigt" bildsspråk är fascinerande. Det uppstår en märklig diskrepans mellan partiets folkliga image i övrigt. T.ex valaffischen nu senast med Mona & Marita tillsammans. Den är nog snudd på 10 poäng på retusch-skalan.
Beror detta på fåfänga eller att man är helt i händerna reklamfolket?
Posted by: Pawel Flato | den 9 juni 2009 at 15.02
Kanske är man i händerna på sin egen uppfattning att väljarna inte reflekterar, utan bara reagerar? Kanske ser de sin publik som extra okritisk?
I begreppet "folklig", ingår där inte en rejäl dos "okritisk"? Det minst folkliga man kan göra är att analysera och bryta ner fenomen i mindre beståndsdelar. Det är väldigt ofolkligt att börja ifrågasätta detaljer, som exempelvis retuschen av en valaffisch.
Igår var det ett avsnitt av The Family Guy där mamman i familjen (vad hon nu heter) ville bli vald till borgmästare. Det gick sisådär tills hon kom på att hon skulle svara "nine eleven" på alla frågor. Då fick hon med sig folket på allt.
Posted by: Göran | den 10 juni 2009 at 09.06
Roligt det där i "Family Guy" :-)
Du skriver:
" I begreppet "folklig", ingår där inte en rejäl dos "okritisk"? "
Om det är så sossarna tänker avslöjar det ett förakt mot den egna, tänkta, väljarbasen.
Håller med dig om att "analysera och bryta ner fenomen i mindre beståndsdelar" inte är någon särskilt typiskt folklig egenskap.
Vad som kanske däremot är en sådan typisk egenskap är någon slags känsla av okonstlad äkthet. När Mona och Marita visas upp super-tillrättalagda blir dom istället posörer, i motsats till t.ex Marit Paulsen känns mycket mer jordnära, folklig.
Posted by: Pawel Flato | den 10 juni 2009 at 14.29
Kanske handlar det om komplex? Varför ska vi som representerar arbetarklassen inte få vara fina?
Kul att se att du är aktiv Pawel.
Posted by: Göran | den 10 juni 2009 at 22.22
Aktiv och aktiv... :-)
Uppskattar verkligen att du fortsätter och skriva trots alla dina olika åtaganden. Det är ju synd att säga att diskussionens vågor går höga i foto-sverige. Inte alltid man hinner skriva kommentarer. Och ofta kan det räcka med att bara läsa. Man måste ju inte vädra sina åsikter jämt. Keep it up Göran!
Apråpå sossarna så låter komplex som en trolig tanke. Frågan är vem det är som sagt att arbetar klassen inte får vara fin? Dålig självkänsla kanske.
Posted by: Pawel Flato | den 11 juni 2009 at 13.36
Hittade följande på SvD:s ledar-blogg:
Anne-Marie Lindgren, som är utredningschef Arbetarrörelsens Tankesmedja, har fogat sig till gruppen av S-analytiker som menar att EU-valresultat inte är något att gråta över.
Lindgrens linje är stolt men inte nöjd. Det hon inte är nöjd med är kampanjen.
”Jag tänker inte påstå att valaffischers utformning har någon avgörande betydelse för valutgången, men de hårdstylade och datormanipulerade bilderna av Marita och Mona känns obehagligt symboliska för partiets brist på tilltro till sin egen berättelse.
Jag förmodar att avsikten var att appellera just till välutbildad medelklass genom bilden av två framgångsrika, välklädda och välvårdade yrkeskvinnor. Men på kuppen utplånades allt vad personlighet hette; i stället för två människor med levande ansikten av livserfarenhet och livsklokhet, humor, temperament och vilja fick vi två skyltdockor. Som inte sade betraktaren särskilt mycket - utom, möjligen, att partiet bakom dem inte vågade visa upp sig riktigt som det var utan försökte verka som något annat. Oklart vad, men äkta kändes det inte.”
Posted by: Pawel Flato | den 11 juni 2009 at 15.40
Märkligt att kvinnorna ser stora, starka och kaxiga ut men mannen är mindre och ödmjuk. Om man nu struntar i partierna som dom tillhör så skullen mannen få min röst. Jag vill ha en ödmjuk, lyssnade representant. Kvinnobilderna inger mig inget förtroende. Fredriks enkla ton vinner hos mig.
Posted by: Mats Lindfors | den 12 juni 2009 at 13.23
Intressant iakttagelse. Hur stor del är är kroppsspråk (mimik) och hur stor del är komposition?
Posted by: Göran | den 12 juni 2009 at 13.37
Det är nog mest kompositionen tycker jag.
Dels syns en mindre del av kroppen på Reinfeldt. Han upptar en betydligt mindre del av annonsens yta. Dessutom gör hans placering i nederkant att han hamnar under betraktarens ögonhöjd.
Han är dessutom mer symmetrisk och centrerad, vilket minskar dynamiken.
Allt detta i motsats till hur kvinnorna presenteras.
Mimiken spelar väl också in. Reinfeldt ser något oengagerad ut.
Posted by: Pawel Flato | den 12 juni 2009 at 16.01
Oj då. Min uppföljning försvann tydligen. Tråkigt. Minns ej exakt vad jag skrev.
Posted by: Mats Lindfors | den 15 juni 2009 at 00.43
Du är så bra!
Posted by: Jenny Maria | den 15 juni 2009 at 22.04
Tack JM, det behövde jag för att kravla mig upp ur en bloggrelaterad självförtroendesvacka som jag befinner mig i just nu. Tycker att det är svårt att få tid att göra den sortens inlägg jag själv vill läsa.
Posted by: Göran | den 16 juni 2009 at 09.00