Multijournalist.se

Det svåraste är att hitta sin signatur

Magnus Fröderberg på Kamera & Bild intervjuar Martin Parr inför utställningen Luxury på webbteve här. När Magnus frågar om det inte var svårt att få tillträde till miljöer med rika människor blir jag först förvånad när Parr säger att det tvärtom varit lätt. Han har besökt öppna evenemang som konstutställningar, hästkapplöpningar och modevisningar. 

– Det är inte lätt att fotografera rika människor, säger Parr. De gömmer sig ofta, de vill vara diskreta och inte göra väsen av sig. Men när de besöker den här sortens tillställningar vill de visa upp sig. 

Så enkelt, så självklart. 

Jag noterar också att när Magnus ställer en fråga om utveckling svarar Parr genom att prata om sin fotografiska signatur. Sedan jag skrev en krönika i ämnet för Kamera & Bilds marsnummer har jag blivit allt mer intresserad av ämnet. 

Så här säger Parr: "När du väl hittat någon slags egen signatur – vilket är det svåraste att uppnå inom fotografin – så utvecklar du den, driver den framåt. Och det är intressant."  

Slutligen, Parr om svensk nutidsfotografi: "Not cutting edge, but pretty important within Europe". 

Och för dig som inte riktigt kan placera namnet Martin Parr så finns den här sidan på wikipedia. Bland svenska fotografer är den som är mest lik Martin Parr utan någon som helst tvekan Lars Tunbjörk.  

Jag är en gerillakrigsveteran

Jag hade glömt det ständiga gerillakrigandet som med nödvändighet tycks följa varje form av informatörsjobb. Utan att gå in på några detaljer – i veckan har jag genom några olika omständigheter blivit påmind om hur det är. 

Någon – informatören – ska försöka få ut ett budskap, göra något begripligt, se till att en specifik information når fram. Någon annan – vanligtvis en administrativ chef av något slag med ingen eller liten insikt i kommunikativa frågor – tar det som sin uppgift att TYGLA denna informatör. Det kan ju inte bli hur tokigt som helst. 

Där uppstår kriget. Av de åtta-tio mer långvariga uppdragsgivare jag haft när jag arbetat med information (i motsats till journalistik) är det bara i två fall det inte uppstått ständiga stridigheter. Det är på sätt och vis mitt fel. Man kan ju faktiskt blotta strupen för att undvika bråk, men det sker tyvärr till priset av att informationsarbetet blir lidande. Det blir sämre. Mottagaren förstår inte lika bra. Budskapet blir grumligt. 

Den stridande administrative chefen vill att all kommunikation ska vara gjord så att den stämmer överens med hans (eller hennes) personlighet. Som om han gjort den själv, fast snyggare, bättre och snitsigare. Han upplever det som ett hot att någon annan ska tala med sin röst, med sitt anslag. Problemet är att chefens kommunikativa förmåga är dålig. Någonstans lyckas han bortse från åhörarnas tomma blickar varje gång han blåser upp sina siffer- och floskeltyngda powerpointbilder vid morgonfikat. Och han missar kanske att det inte är valet av typsnitt som är problemet, utan ett grundläggande systemfel. 

Den stridande informatören har någonstans bestämt sig för att inte ge upp. Bestämt sig för att trots svårigheterna är viktigt för organisationen / myndigheten / företaget att nå fram med en så ren och klar signal som möjligt, trots svårigheterna. 

Och så blir man en gerillakrigare. Expert på att gillra fällor som går ut på att motståndaren själv ska "råka upptäcka" rätt beslut. Man paketerar kommunikationskunskap så aptitligt man kan, bakar in den beska medicinen i sockerkaka. Man blir den där droppen som till slut... ja ni vet. 

Allt det där hade jag glömt under de elva år som gått sedan mitt senaste informatörsjobb. Men nu minns jag. 

Jag är en gammal gerillakrigsveteran, och när jag på avstånd hör ljudet av strid känner jag hur jag gör mig beredd. 

Vilse i markörpannkakan

Ville bara göra dig uppmärksam på att ordet markör ökar starkt. En Rolex är inte längre en statussymbol, utan en livsstilsmarkör. En Pirate Bay-flagga på balkongen är en åsiktsmarkör och ett par regnbågsfärgade conversedojor en sexualitetsmarkör. 

Det betyder kanske inte så mycket i praktiken, men det är förstås ett tecken på att vi som kollektiv tänker väldigt mycket på det där gamla vanliga att du visar vem du är genom dina små vardagliga val (och hur tjock din plånbok är). Som i "visa mig din ________ (matkasse, skjorta, kameraväska, soffa, kolesterolhalt) och jag ska säga vem du är". 

Det coolaste vore förstås att förhålla sig helt cool till detta, men jag gör inte det. Jag irriterar mig på att jag tänker att folk tänker att den där medelålders jeanssnubben är en sån där medienollåtta när jag svarar i min vita iphone på tåget till Knallebro. Alltså, jag har ju ingen aning vad dom tänker, men jag blir självmedveten på ett väldigt irriterande sätt. 

Helst skulle jag vilja ha en iphone som ser ut som en Nokia 3340 (jag bara chansade på siffrorna här, men håll med om att det låter billigt). 

Och därmed vill jag byta ut min mediestockholmsmarkör mot en jagbryrmiginteommarkörer-markör. 

Hur man än vänder sig så har man rumpan bak. 

Det är inte rätt bara för att det låter bra

Ingenstans är sanningen "less is more" djupare rotad än i fotovärlden. Vilket är beklagligt, eftersom den inte är sann. Den är sann ibland, vid enstaka tillfällen, men inte generellt. 

Men vi som fotograferar tänker ofta att om jag bara får bort ett mjölkpaket till så blir bildupplevelsen mycket bättre. Och så står vi där med våra fjärilar mot svart bakgrund medan publiken gäspar käkarna ur led. Nästa fjärilsbild jag ser hoppas jag ska handla om ett exemplar som flugit vilse i ett kök med många tids- och livsstilsmarkörer. 

Annat: Var hos fotoklubben Stockholmsbild och föreläste igår. Sympatiskt, öppet, prestigelöst. Lycka till med stockholmsdokumentationen.

Bilden bakom bilden (och något om videokvalitet)

Jag har aldrig varit medlem i någon fotoklubb, och kanske är det därför min impuls att leta fram "bilden bakom bilden" inte trubbats av med åren. 

Så när jag får se att Mattias Karlsson har en bild av mig där jag filmar honom, så börjar jag reflexmässigt och kanske en aning febrigt leta fram den filmruta där hans kamera säger klick. 

Det är inte bilden ovan. Den är oskarp och ligger ett par sekunder bort. För det är ju så med video, att filmen ser bäst ut när slutartiden matchar antalet frames per second. Därför är i stort sett allt jag filmar exponerat på 1/25 sekund. Och därför är nästan alla rutor lite lätt oskarpa när man tittar på dem enskilt och under en längre stund än sagda tjugofemtedels sekund. I gengäld är de mjuka och följsamma när de hoppar strömhopp framför ögat. 

Den gamla multimediala våta drömmen om att skicka ut journalister med videokameror och ta stillbilder till tidningen från det filmade materialet förutsätter en optimering av antingen det ena eller det andra. Men visst, teknisk kvalitet var aldrig en faktor i den ekvationen. 

Bortsett från det är det ruskigt vad bra videokvaliteten blivit med åren. Klicka på bilden så får du se den helt obearbetad (förutom konvertering till sRGB) i full HD-upplösning, full bländaröppning och 1/25 sekund. Vi kör 720p (1280x720 pixlar) för kursen. 

Lågkonjunktur? Ja, lite.

Jag skrev tidigare att jag ännu inte berörts av lågkonjunkturen. Men det var innan jag mingelpratat med en hyfsat framgångsrik frilansfotograf i förra veckan och ätit lunch med en annan. De målade upp bilder av allt mer återhållsamma uppdragsgivare som vill "omförhandla" rådande betalningspraxis och av ökade krav på fri användning, gärna inom en hel tidningskoncern.  

Då slog det mig att jag haft väldigt lite rena fotouppdrag hittills under 2009. Min totala omsättning har inte gått ner, men den har omfördelats. Foto har blivit en mindre del. Föreläsningar, seminarier och rörlig bild en större. 

Inte mig emot. Jag dras till den rörliga bilden och det linjära berättandet. Och till bokformen, men det är en annan historia. 

Ja alltså, gräs har vi i Jönköping...

Arbetet med videofilmer för distanskursen vid Högskolan i Jönköping går vidare. Här ett screenshot från en scen där naturfotografen Terje Hellesø berättar om sitt sätt att tänka för Mattias Karlsson. Klockan är halv fyra på morgonen, platsen Söderhamn. 

Ordagrant från ljudspåret: 

Terje: Det är ju inte varje dag man är på sådana här ställen, som har de här speciella fågelarterna. 

Mattias: För ingenting av det här har vi ju riktigt... ja alltså gräs har vi i Jönköping, men inte de här fåglarna. 

Så tycker jag med

"Om folk visste vad åsikter är gjorda av och hur mycket skada de gjort mänskligheten skulle de inte odla dem så intensivt." 

Ernst Billgren, ur Vad är konst? 

Berättelsen och lärandet går hand i hand

En mig närstående tonåring vill sluta med sin lördagssport, som råkar vara tennis. Och på vuxna människors förmätna vis kan jag säga att det anade jag för länge sedan. Hon har aldrig pratat om sin idrott. Inte vid matbordet, inte under bilresorna, inte vid kvällspratet. Det beror i sin tur på att tennisen aldrig är närvarande i hennes medvetande utom just precis på tennisplanen, och knappt då. Varav hjärtat är fullt... Om hennes hjärna då och då bearbetade begreppet "tennis" under veckorna bearbetade så skulle det ha uppstått ett visst spill. 

Jag har ju sett säkert tjugo sådana där tennisträningar de senaste åren, och jag anar varför tonåringen och hennes medspelare går där med hängande axlar och mekaniskt kämpar på med nötandet. De ser inga sammanhang, hjärnan har inget att arbeta med medan kroppen slår sina evinnerliga grundslag. I tränarens språk går det tre tillrättavisningar för varje uppmuntran. Varje gång han säger "nej, gör så här istället" så hör eleverna "du gör fel". Hans kroppspråk å andra sidan bär berättelsen om hur less han är på att de omotiverade kidsen aldrig tycks lyssna ordentligt. Less på att behöva ta om och ta om. 

Till tränaren vill jag bara säga att ge dem berättelser. Skapa sammanhang som får dina elever att tänka på tennis ofta. Nästa gång, ta med dig ett fotografi av garageporten där Björn Borg tränade sina grundslag och fråga om de kan gissa vad den där dörren har med tennis att göra. Skapa associationer. Berätta för dem att om de tränat samtidigt som Björn Borg så skulle de inte fått lära sig dubbelhänt backhand. Berätta om tennisens klädkod för hundra år sedan, om viktiga matcher och stora spelare. Visa hur tennisen påverkat modet, vem var egentligen den där Lacoste med krokodiltröjorna?Varför en krokodil? 

Lärande bygger på lust, och lusten kommer inte alltid ur själva kunskapen eller inötandet av färdigheter. Den kommer ur berättandet. Jag kan ange minst tio människor som jag känner som anger som ett av de viktigaste skälen till yrkes- eller hobbyval att de en gång hade en ovanligt inspirerande lärare som lyckades blåsa liv i ämnet, som fick dem att se de stora sammanhangen. 

Någonsin mött en inspirerande lärare som inte arbetat med berättelser? 

Trodde inte det. 

Lägesrapport

Det är vår i Hökarängen.