Multijournalist.se

Nordens fotoskola skriver bildpolicy

Glädjande att lärarna på Sveriges mest inflytelserika bildjournalistutbildning orkar kavla upp ärmarna och köra ner nävarna i den gegga som bildpolicyfrågan utvecklats till under de senaste åren. Den första meningen i dokumentet sätter tonen: "Manipulation av den redaktionella bilden kan hota bildjournalistikens trovärdighet och är därmed förbjuden." Man kan säga att skolan retroaktivt tar ställning i servettdebatten, tre år efter att den avslutats. 

Väg in PFK-ordföranden Mia Karlsvärds uttalande för ett år sedan och fram växer en bild av ett bildjournalistsverige på väg mot en något mer restriktiv syn på digital bildbehandling, lämpligt nog samma vår som modetidningen Elle slår världen med häpnad genom att hävda att de har oretuscherade porträtt på omslaget. 

(Det här är egentligen en tre veckor gammal nyhet som jag hade missat men hittade sent omsider genom Fredrik Johanssons blogg.) 

Framtiden är en dynamisk duo

Video: Allt går inte åt multi- och diversifieringshållet, reklamfotografen Bengt O Pettersson tror att vi kommer att se fler fotograf-retuschörteam i framtiden. Extra intressant när det kommer från en av de få som är riktigt skicklig på båda områdena. 

Videon har jag gjort på uppdrag av Fotoskolan STHLM, och den är ännu ett exempel på ungefär vilken kvaiitet åtta timmars effektivt arbete (minus idé och research) kan leda till. Jag står för allt, tyvärr även coloreringen som ser bra ut i original men av någon obegriplig anledning blir kass på Vimeo (för mörka och för mättade hudtoner i partierna där Bengt pratar). Forskning pågår för att reda ut problemet, borde vara färgprofilrelaterat. 

När du sett videon är du kanske jättenyfiken på hur hummerbilden blev till slut. Arbetet med den ligger tyvärr på is, men jag hoppas kunna återkomma. 

Tillägg: I videon nämns inte att assistenten heter Anton Eskilsson. Men det gör han. 

Det finns inga rätt i fildelningskriget

Jag har en bristande talang för medhållshummande, ni vet det sociala smörjmedlet som går ut på att någon dryftar en tanke och får ett jagstärkande mmmm... ja absolut, nej inte jag heller i retur. 

Detta karaktärsdrag låter mig vara konstruktivt uppriktig i kritik, men försätter mig också i en och annan knepig situation. Som när någon halvbekant som mig veterligt aldrig någonsin tidigare intresserat sig för demokratifrågor i andra sammanhang plötsligt vill se sig själv som någon jävla sorts frihetskämpe för att han laddat ner 300 gigabyte musik och ägnat en sommar åt att sortera mapparna i kronologisk ordning. 

Jag blir obekväm. Och jag kanske påpekar att min bekanting kanske går lite långt när han jämför sig själv med Gutenberg. Och kanske drar jag min gamla drapa om att jag ändå tycker att det är ganska rimligt att upphovsmannen till ett verk ska ges en viss möjlighet att kontrollera distributionen. Och om det nu är bra för ekonomin att ge bort musik, film och gud vet vad gratis så lär förlagen och bolagen upptäcka det själva inom en snar framtid. 

Tyvärr finns det en risk att detta placerar mig "på andra sidan". Hos "upphovsrättslobbyn". Det är ett obekvämt ställe att befinna sig på. Där klumpas jag samman med fotografer som kräver fantasisummor för oavsiktliga publiceringar av 37 pixlar breda bilder, med antipiratbyrån som är en av de PR-klumpigaste organisationer jag någonsin stött på. I värsta fall får jag stämpeln Ipred-fanboy, och vid det laget är jag färdig att spy. 

Jag tycker genuint illa om Ipred, och jag kan bara beklaga att situationen är som den är. 

Å andra sidan tycker jag precis lika illa om Pirate Bays demokratiförakt. Angrip gärna lagstiftningen, men respektera lagen. Det är själva grunden i ett demokratiskt samhälle. 

Vad återstår? Ingenting. Det finns ingen sida att välja, ingen att "hålla på". 

Så jag harvar på. Pröjsar för min musik, mina program och fortsätter hyra film hos videokillen på hörnet. Och hoppas att alla andra med tiden ska komma till sans. 

Det finns inga rätt i fildelningskriget. Men en väldig massa fel. 

En kund mindre också

Tele2 räknar med att kunderna ska strömma till nu när de gått ut med att de ska förstöra sina IP-loggar så snart som möjligt, och så lär det väl bli. Men det ska ni ha klart för er: Den här lilla obetydliga jävla kunden säger upp sitt abonnemang redan idag. Jag är för att bilar ska ha registreringsnummer, att folk som skriver på Internet helst gör det under sina riktiga namn och att polisen har möjlighet att spåra internettrafik i efterhand för att kunna kartlägga pedofilnätverk och ekonomisk brottslighet. 

Integritet, sure. Men inte till vilket pris som helst. 

Och här en länk för den som inte alls fattar vad det här inlägget handlar om. 

Hur lite är för lite?

Bloggskugga igen, som beror på att jag uppenbarligen har turen att befinna mig i lågkonjunkturskugga. Ingen brist på jobb här inte. Frågan är om den här webbplatsen ens förtjänar att kallas blogg längre. 

Men så mycket kan jag kosta på mig: Jag är glad att Robert Adams fick Hasselbladpriset dagen efter att jag varit på Borås Fotoklubb och talat mig varm för kvaliteterna hos de öppna bilderna. Och apropå Adams tänker jag på något som Stig Larsson skrev i senaste numret av idétidningen Axess: 

"Det är inte så att vi tänker på det. Och det är absolut inte så att vi talar om det. Men jag tror att det för oss alla finns ett underförstått krav på det som vi på allvar betraktar som konst. Det gäller bildkonst likaväl som poesi. Vi förutsätter att här och var tittar fram spår, korrespondenser, underliga tecken, som också konstnären måste ha stått undrande inför. Består det bara av en skarpsynt persons invecklade konstruktioner är det väl på sin plats att fråga denne vad avsikten är? Och att man sedan, efter att ha fått svaret, är tvungen att betrakta det så kallade konstverket som utagerat eller varför inte säga dött – ungefär som en färdigmixtrad Rubriks kub." 

Precis så. Det öppna lever längre än det slutna. Hur kan en upphovsman förvänta sig att förbluffa någon med ett verk som inte förbluffar henne själv? 

Hur mycket är för mycket?

Fotografkollektivet är skyldigt Klavs Bo Christensen ett bamsetack för att han ställt sina råfiler till förfogande så att danska Pressefotografforbundet kunde göra den här sidan med före-efter-jämförelser. 

Vad tycker du? "För mycket", tyckte i alla fall juryn för danska Årets Pressefoto. 

Lyssna på juryns diskussion här. Klicka på "voteringen" i sidans överkant så startar ljudet. 

Läser gärna din kommentar om det här, oavsett du är pressfotograf eller inte.