Multijournalist.se

Pirate Bay 2.0

Fotomässan i Göteborg, andra dagen: En kvinna i 25-årsåldern hakar ner en av Staffan Widstrands bilder, en vit uggla som dyker mot en mus, från utställningsväggen och går mot utgången med bilden under armen. En vakt stoppar henne och frågar vart hon är på väg med bilden. 

– Hem. Jag vill ha den. 

– Men du kan inte bara ta den. 

Vakten tillkallar hjälp. En utställare försöker reda upp situationen. 

– Om du vill ha bilden måste du betala för den. 

– Hur mycket? 

– Tja, kanske femtusen kronor. 

– Jaha, nej då vill jag inte ha den. 

Säger kvinnan, lämnar tillbaka bilden och går hem. 

Källa: Pålitligt ögonvittne. 

Göteborg

Fotomässan i Göteborg: Mycket folk, tight och personligt, på något sätt mänskligare än Älvsjö. Bra stämning bland dem som lyckats komma förbi sin irritation över att få vänta trekvart i kö för att komma in. 

I ärlighetens namn har jag inte sett så väldigt mycket av mässan än, men jag har å andra sidan sett Johnny Buchwald utan solglasögon, skrivit min namnteckning i en bok åt Per Lissel och signerat böcker sida vid sida med Hans Hammarsköld. Han skriver i sina snygga, jag i mina fula. Jag känner att han kan fungera som en förebild för hur jag vill åldras. Kan tänka mig att sitta vid ett signeringsbord med en snygg bok och chit-chatta med fansen. 

Hans är 84 bast och jobbar fulla arbetsveckor. Sedan "pensionen" har han arbetat med 16 böcker. Han gillar böcker, för det är skönt att få fördjupa sig i ett ämne. 

– Jag tror på det där att man ska hålla motorn gående, säger han. Stannar den upp så är det svårt att få igång den igen. 

Jag nämner att jag sett hans utställning, den som jag skrev om i förrgår. Nämner Reuterswärds hand. 

– Han var fullständigt makalös, säger Hans. En månad efter sin stroke kunde han skriva sin namnteckning med vänster hand lika bra som han gjort med den högra. 

Tyvärr kan jag inte visa några bilder från mässan. Jag har ingen stillbildskamera med mig, bara ett stort åbäke att göra video med. Vi tar inklippsbilder för att använda till distanskursen i Jönköping i höst. 

Guiden snackar upp bilden

På lunchen sitter jag snett emot en skådespelerska, en av dem som alla känner igen men få vet namnet på. En som varit med i typ tusen teveserier och filmer. Medan jag försöker placera henne, vaska fram ett namn från djupt därnere i den grå cellsmeten, så stirrar jag ofrivilligt. Hon tittar tillbaka och för en tiondels sekund får jag för mig att hon tänker fråga vad fan jag glor på. Med viss rätt. 

Och eftersom hjärnan är ett så fruktansvärt snabbt och fiffigt djur så börjar den genast leverera möjliga svar, och det absolut första som singlar upp till medvetandenivå är att jag ska säga att jag faktiskt har för vana att stirra på folk. Underförstått, hon ska inte ta åt sig. Jag stirrar lika mycket på vilken vanlig Nisse eller Nisselina som helst. Detta är i sig helt sant. Jag tittar mycket på folk. Ibland så mycket att det inte är socialt hundraprocentigt okej. 

Ett ögonblick senare kryper en fråga upp från, förmodar jag, en annan del av hjärnbarken. Är det sant? Skulle jag stirrat lika mycket om jag inte känt igen henne, om jag skulle uppfattat henne som vem som helst? Jag får någon slags insikt: Det kan jag omöjligen veta. Det finns inget sätt att ta reda på om jag skulle stirrat eller inte om jag inte identifierat henne som en känd person. Bandet går inte att backa. 

Det här är en obetydlig händelse. Inget hände. Men den fick mig att tänka på Hans Hammarskölds utställning Profiler på Nationalmuseum som jag tittade på i tisdags. 

När jag och min vän Melker tränger oss förbi en grupp pensionärer som är på visning med guide fångas mitt öga av en bild föreställande en vänsterhand. Jag hinner inte läsa skylten, men väl tänka att den här bilden sticker ut eftersom jag själv inte kan tillföra någon story till bilden. Nästan alla andra bilder som jag stannar upp inför på utställningen tillfogar jag en egen berättelse. Där är kungen, Viktoria, Carl Philip (oj vad liten han var då) Ulf Linde (är inte han en av anledningarna till att fotografi inte har så hög konststatus i Sverige?) och så vidare. 

Och så mitt i allt detta denna hand, som jag inte har någon berättelse att fästa vid. 

På Melkers förslag stannar vi ett tag och tjuvlyssnar på guiden. Han bygger berättelser, tryfferar fakta med lustiga anekdoter. Och så kommer han till handen. 

Det är Carl Fredrik Reuterswärds vänsterhand. Ni vet, han som gjorde pistolen med knut på pipan. Hans Hammarsköld tog bilden efter att han drabbats av en stroke som gjorde hans högra hand obrukbar. Reuterswärd erövrade den vänstra och gjorde utställningen On the other hand. 

Jag tittar på bilden igen. Den har förändrats. Vuxit. Och jag kan aldrig mer se den utan att tänka på Carl Fredrik Reuterswärd, stroke och envishet. 

Jag gör mig mystisk

 

Snitsar till en vinjettbild för en kommande tidningskrönika. Nuförtiden gör man ju sånt själv. Ingen fotograf plingar på dörren och säger att du skriver ju en grej för tidningen så jag ska ta en riktigt bra bild av dig för det är viktigt med bra bilder och så vidare och så vidare. 

Man fixar själv. Fotografen skulle ändå förmodligen ta mer betalt för att fixa bilden än vad skribenten får i arvode. Jag vet ju hur det är. Jag har själv suttit där på redaktörsstolen och frågat "har du någon bild av dig själv" och hållit tummarna för att vi åtminstone inte ska få en från badstranden. Man hoppas att vederbörande har en schysst kompis som är beredd att släppa en porträttbild gratis. Tidningsekonomin är uppbyggd så. Att man gillar det eller ogillar det förändrar inte saken mycket. Man kan vara med eller dra sig ur, det är allt. 

Folk som jag, såna som driver blandbruk och skriver krönikor, föreläser, undervisar och gud vet allt ser det som en marknadsföringsutgift. Som frilans måste man i regel fixa sina egna bilder, förutom i Metro och några till. 

Så vad händer? Krönikören får extra jobb, men också en chans att göra sig extra spännande, lite mer dramatisk än normalt. 

Jag sätter min framtid i händerna på min mångbegåvade hustru som säger give it to the camera baby och tar sjuttio knäpp. Sedan gör jag resten i Photoshop, fast egentligen är det Aperture och Silver Efex Pro. 

När jag är klar tänker jag att det är väl själva fan att man ska sitta och stöna och stånka så fort det kommer en dressmanreklam på teve, men när man själv får välja hur man ska se ut så siktar man mot att bli kungen av alla dressmän. 

Inte mer än rätt att jag ser lite manisk ut. 

Bla bla bla... jag pratar på Fotomässan

Nästa helg är det fotomässa i Göteborg. Om du är intresserad av min senaste bok men inte orkar läsa den så är det ett gyllene tillfälle att få åtminstone en bit av tänket i verbal form. Dessutom är det gratis. Ja, bortsett från mässinträdet.  

Fredag 20 februari kl 16, scen J1

Lördag 21 februari kl 15, scen J1

Söndag 22 februari kl 16, även det scen J1 

Innehållet är i stort sett detsamma som på fotomässan i Stockholm i november. 

Jag kommer att signera böcker också, både i Nevas monter och på ett annat ställe som jag inte riktigt har klart för mig vad det heter. Boktorget kanske? 

Kramar vi sönder upphovsrätten?

Vägen till det här inlägget är lång, den går över en rad händelser. 

1. Min fotofeberincident

I augusti 2007 lånade sajten Fotofeber en bild från min webbplats utan att be om lov. Jag mejlade och påpekade att det var märkligt att en sajt inriktad just mot fotografi hade så dålig respekt för upphovsrätten. Jag ställde inga ekonomiska krav och gjorde klart att det räckte med att fråga. 

Redaktören Jens Lennartsson tog bort bilden och bad om ursäkt i ett inlägg. Därmed borde saken varit utagerad, men vissa reaktioner i kommentarna blev kraftiga, nästan hatiska. "Man ska vara tacksam", hette det. 

Jag skrev det här inlägget. Och här är tråden på Fotofeber. 

2. Blondinbella får en faktura 

Ja, ni minns kanske. Det var i augusti förra året som Dagens Media tog en bild av Blondinbella under en tv-inspelning och publicerade den. Blondinbella AB använde bilden i sin bloggprodukt och fick en faktura av fotografen på sjutusen spänn. 

Bloggarna rasade. Är det inte orimligt att man inte ska kunna publicera en bild av sig själv? 

3. Tumnagelfallet 

Och så nu. Bildrättsfightern Staffan Teste har lyckats få ett fall om några tumnaglar till prövning högsta domstolen, Jag har skrivit om det helt nyligen. 

De här händelserna har fått mig att ifrågasätta min syn på hur vi fotografer, som kollektiv, hanterar bildkonflikter. Varför fann inte jag den oskrivna "länka så får du låna"-regeln som naturlig? Varför fick Blondinbella en faktura istället för en uppmaning att ta bort bilden? Var det verkligen så orimligt att hon tyckte att hon borde få "citera bilden" när hon nu skrev om händelsen? Och så tumnaglarna. Fotografens krav må vara juridiskt korrekt (det får vi veta när målet prövas), men är det sunt? 

Rådande lagar är aldrig självklara. Det är inte givet att det inte ska finnas citaträtt för bilder. I USA finns ett begrepp som heter "fair use", och något liknande skulle mycket väl kunna införas även här. 

Hur vi fotografer utnyttjar våra rättigheter är inte bara juridik, det är också politik. Dagens förbannade läsare på Fotofeber är morgondagens lagstiftare. 

Så min fråga är: Vilka är följderna av att fotografer fakturerar först och pratar sedan? Vilket är det politiska priset för att dra en 37-pixelsbild inför domstol? Hur påverkar jag synen på fotograferna som yrkeskår när jag mejlar om en skärmdump i samband med en länkning? 

Jag menar inte att vi ska ge upp våra rättigheter. 

Men vi måste kanske börja se saker och ting i ett större sammanhang, annars är det bara oss själva vi straffar. 

Om vi verkligen värnar om upphovsrätten – den är livsviktig för oss – kanske vi ska sluta krama den så förbannat hårt. 

När upphör en bild... version 2

På allmän begäran kommer här en ny version av förra inlägget, men den här gången är inte bilderna uppdragna till samma storlek. Och frågan är som tidigare: Finns det någon punkt där förminskningen gör att bildstölden upphör att vara en bildstöld? Eller borde göra det? 

470 pixlar

235 pixlar

120 pixlar

90 pixlar

60 pixlar

37 pixlar

20 pixlar

10 pixlar

5 pixlar

2 pixlar 

När upphör en bild att vara en bild?

Har du läst om fallet med tumnaglarna som gått till prövning i Högsta domstolen? 

I korthet: En fotograf har stämt en webbdesigner för att han lagt upp ett screenshot på sin webbplats. Skärmdumpen visar en sajt hans företag gjort åt en kund. I skärmdumpen fanns två bilder som uppdragsgivaren (webbdesignerns uppdragsgivare alltså) inte hade rätt att ha ens på webbplatsen (det avgjordes som ett separat mål). 

När skärmdumpen med tumnaglarna legat uppe ett år får webbdesignern en faktura från fotografen via hans ombud Bildombudsmannen AB. Enligt än så länge obekräftade uppgifter var summan på fakturan på omkring 75.000 kronor (jag har sökt webbdesignern för att få detta bekräftat). 

Webbdesignern får naturligtvis en chock, men bestämmer sig för att inte söka förlikning. So sue me. 

Målet går till Tingsrätten som avgör till fotografens fördel, men beloppet är fjuttigt. Bara trehundra spänn. 

Trots det överklagar webbdesignern till Svea hovrätt, och vinner. Fotografen får inte en krona, men döms att betala webbdesignerns rättegångskostnader både i tingsrätt och hovrätt. I hovrättens dom står bland annat att "bilderna är en sådan oväsentlig del av hemsidan". 

Men nu är det alltså dags igen. Tumnagelsmålet ska upp i högsta domstolen. Inför det skriver fotografens ombud Staffan Teste på sin webbplats att "Skulle hovrättens dom stå sig skulle alla små bilder tagna av en fotograf plötsligt få användas fritt. Det är en orimlig tolkning. Fotografen har i det här fallet inte medgivit någon förminskning eller förvanskning av sina bilder. Det kan inte vara så att bildtjuvar går fria enbart genom att förminska sitt stöldgods." 

Alltså, en bild är en bild, oavsett hur liten den görs. Men stämmer verkligen det? 

Jag tänkte att vi kunde göra ett experiment tillsammans. Jag visar några bilder och så postar du ett svar i kommentarsfältet om var du tycker att bilden upphör att vara en bild. Om du nu alls tycker det. 

Först: En fin originalbild. Den är över fyratusen pixlar bred, så jag visar bara ett utsnitt här: 

Originalbilden. 

Säg nu att jag norpar den högupplösta bilden från fotografen och lägger ut den här på Multijournalist. Då blir den 470 pixlar bred. Jag gissar att du kanske tycker att detta är ett solklart fall av bildstöld. 

470 pixlar bred. 

Okej. Nu halverar vi antalet pixlar. Det blir hackigare och svårare att avgöra motivet. Är det fortfarande stöld? 

235 pixlar bred. 

Nu börjar vi närma oss vanlig tumnagelstorlek. Så här mycket information återstår när bilden är 100 pixlar bred: 

100 pixlars bredd. 

Vi fortsätter. Varför inte prova med 37 pixlar? Finns det tillräckligt mycket information kvar för att vi ska prata om bildstöld? Vad tycker du? 

37 pixlar. 

Sexton pixlar då? Är det är fortfarande en stulen bild av en tomte på en segway? Eller har det blivit något annat? 

16 pixlar. 

Åtta pixlar. Bildstöld? 

8 pixlar. 

Abstraktionsnivån ökar naturligtvis ytterligare om vi halverar antalet pixlar ännu en gång. Jag har valt att inte göra pixlarna kvadratiska av estetiska skäl, jag behåller hellre bildens proportioner. Men oavsett, är det här en olaglig kopia av verket "tomte på segway"? 

4 pixlar. 

Det här då? Lägg märke till det svaga rödsticket i den högra pixeln, det är allt som återstår av tomtedräkten. 

2 pixlar. 

Och slutligen. Är det här en kopia av tomtebilden? Rent tekniskt är svaret "ja". Jag har öppnat tomtebilden i photoshop, förminskat den till 1x1 pixlar och förstorat den igen med interpoleringen "närmaste granne". 

1 pixel. 

Nu är jag jättenyfiken på vad du tycker. Snälla, snälla svara. Upphör bilden att vara en kopia någonstans, eller räcker det med vetskapen om att tomtebilden faktiskt ligger till grund för enpixelsbilden för att hävda att det är en kopia? 

Jag är inte ute efter det "juridiskt rätta" svaret, det är ju det som ska prövas. Jag vill bara veta din personliga åsikt. När du klickar in dig på kommentarsfältet för att lämna din bedömning så kan du också läsa, först bland kommentarerna, hur stor tumnageln är i det aktuella rättsfallet. 

Tack för din medverkan! 

Jag tänker aldrig på Startrek

utom när jag är i Jönköping. Då faller frasen Beam me up, Scotty in i mitt medvetande nästan oavbrutet. Och Scotty, det är naturligtvis Moderskeppets Chief Engineer Fredrik. 

Jag kräver min rätt att vara folkskygg

Sydsvenskans upphovsrättsbilaga. Lever du på eget skapande så är det ta mig fan din skyldighet att läsa den. Anders Mildner sätter fingret på musikindustrins tabbar för femtioelfte gången. Och ja, det var skitdumt att kopieringsskydda cd-skivor. Men samtidigt skruvar jag på mig, för det innebär ju inte att det automatiskt blir rätt att börja fildela. Det är en förklaring, men knappast en ursäkt. 

På sidan tre har Fritz-Anton Fritzson ett välskrivet försvarstal för upphovsrätten jämte ett "attacktal" signerat Rasmus Fleicher. En mening som fastnar särskilt i detta attacktal är "Men har konstnärliga yrkesutövare en generell rätt att vara folkskygga?". Rasmus ger ett indirekt "nej" som svar och motiverar det med att andra yrkesgrupper – journalister och bildkonstnärer – tvingas till "maximal synlighet". Vilket i och för sig inte stämmer i journalistens fall, men ändå. Rasmus medger att "vi kanske vill göra det möjligt för vissa att koncentrera sig på att producera böcker" men konstaterar i nästa andetag att "kanske det mesta av detta skrivande redan finansieras av stipendier och bidrag". 

Så, i korthet: När upphovsrätten är borta: Gå ut och föreläs eller sök ett stipendium. 

Det här är mitt största problem med Piratpartiets idéer: De påtvingade intäktsmodellerna. Vi tänker inte skydda din ekonomiska rätt, så du får fixa pengar på annat sätt. Föreläs eller sök sponsorer. 

Den möjligheten finns redan idag för alla som vill ha den – ge ut gratis material och få inkomster på annat sätt. Det har jag inga som helst problem med. Det är intressant, lovvärt och modigt. 

Men den är inte för alla.