Guiden snackar upp bilden

På lunchen sitter jag snett emot en skådespelerska, en av dem som alla känner igen men få vet namnet på. En som varit med i typ tusen teveserier och filmer. Medan jag försöker placera henne, vaska fram ett namn från djupt därnere i den grå cellsmeten, så stirrar jag ofrivilligt. Hon tittar tillbaka och för en tiondels sekund får jag för mig att hon tänker fråga vad fan jag glor på. Med viss rätt. 

Och eftersom hjärnan är ett så fruktansvärt snabbt och fiffigt djur så börjar den genast leverera möjliga svar, och det absolut första som singlar upp till medvetandenivå är att jag ska säga att jag faktiskt har för vana att stirra på folk. Underförstått, hon ska inte ta åt sig. Jag stirrar lika mycket på vilken vanlig Nisse eller Nisselina som helst. Detta är i sig helt sant. Jag tittar mycket på folk. Ibland så mycket att det inte är socialt hundraprocentigt okej. 

Ett ögonblick senare kryper en fråga upp från, förmodar jag, en annan del av hjärnbarken. Är det sant? Skulle jag stirrat lika mycket om jag inte känt igen henne, om jag skulle uppfattat henne som vem som helst? Jag får någon slags insikt: Det kan jag omöjligen veta. Det finns inget sätt att ta reda på om jag skulle stirrat eller inte om jag inte identifierat henne som en känd person. Bandet går inte att backa. 

Det här är en obetydlig händelse. Inget hände. Men den fick mig att tänka på Hans Hammarskölds utställning Profiler på Nationalmuseum som jag tittade på i tisdags. 

När jag och min vän Melker tränger oss förbi en grupp pensionärer som är på visning med guide fångas mitt öga av en bild föreställande en vänsterhand. Jag hinner inte läsa skylten, men väl tänka att den här bilden sticker ut eftersom jag själv inte kan tillföra någon story till bilden. Nästan alla andra bilder som jag stannar upp inför på utställningen tillfogar jag en egen berättelse. Där är kungen, Viktoria, Carl Philip (oj vad liten han var då) Ulf Linde (är inte han en av anledningarna till att fotografi inte har så hög konststatus i Sverige?) och så vidare. 

Och så mitt i allt detta denna hand, som jag inte har någon berättelse att fästa vid. 

På Melkers förslag stannar vi ett tag och tjuvlyssnar på guiden. Han bygger berättelser, tryfferar fakta med lustiga anekdoter. Och så kommer han till handen. 

Det är Carl Fredrik Reuterswärds vänsterhand. Ni vet, han som gjorde pistolen med knut på pipan. Hans Hammarsköld tog bilden efter att han drabbats av en stroke som gjorde hans högra hand obrukbar. Reuterswärd erövrade den vänstra och gjorde utställningen On the other hand. 

Jag tittar på bilden igen. Den har förändrats. Vuxit. Och jag kan aldrig mer se den utan att tänka på Carl Fredrik Reuterswärd, stroke och envishet. 

Comments

[Tomas]

Intressanta reflektioner väl värda att fundera på. Många gånger kanske vi lite för snabbt avfärdar bilder vi ser, när de med bara lite större förståelse kan stå där på egna ben - och fungera...
Ska genast öppna papperskorgen och titta efter...:)
mvh Tomas

[Matilda, fotoblogg]

Wow, den här bloggen gillar jag!
Du skriver på ett bra sätt som får en att vela fortsätta läsa.
Helt underbar blogg, helt enkelt!
Dina foton är bra de också, alla lite speciella, och det tycker jag om.

Jag önskar dig lycka till med allt. Kramar /Matilda