Multijournalist.se

Webbskolan, del 63912

Lärandet tar aldrig slut. Igår fick jag ännu en lektion. Per telefon. 

Jag: Såg du mitt blogginlägg från igår? Jag undrade om du kunde säga något om ljudkvaliteten, rent tekniskt. 

Moderskepps-Mattias (som har ett långt förflutet i ljudsvängen): Nej, alltså, jag fattade det inte. Var det ett internt skämt eller något? 

Jag: ?

Mattias: ? 

(Här hör jag hur Mattias börjar knattra på sitt tangentbord) 

Mattias: Åh, det var en VIDEO! Jag fattade ingenting. I min RSS-läsare såg jag bara en obegriplig text. 

Läxan: Om du gör en video som ett blogginlägg – skriv det. Annars fattar ingen som läser blogg via RSS. 

Svenskar i gott sällskap

Så har då äntligen nomineringarna från PGB Photo Award blivit offentliga. Sju svenskar hittar du bland de tjugoåtta nominerade. De befinner sig i väldigt gott internationellt sällskap. De sju är naturfotograferna Staffan Widstrand och Hans Strand. Bildjournalisterna Robert Henriksson, Lars Lindqvist, Pieter ten Hoopen och Casper Hedberg. Minst välkänd, i varje fall för mig, är Annelie Pompe, undervattenfotograf och, till min personliga förtjusning, multijournalist. 

Som praxis är i många fototävlingar betyder inte nominerad "kan vinna" som ordboken beskriver det, utan "har vunnit". Frågan är bara vilken placering och i vilken klass. 

6 mars får alla veta. 

Ja just det, bristen på kvinnliga vinnare. Läget är ungefär detsamma för The PGB Photo Award som för Årets Bild – kvinnlig övervikt i juryn och manlig övervikt bland de nominerade (bara 2 av 28 är kvinnor i denna upplaga). Juryn vet inte vem som tagit vilken bild under diskussionerna. En del av förklaringen är att kvinnor tävlar i betydligt mindre utsträckning än män. En annan tänkbar förklaring – som dessvärre ingen undersökt statistiskt mig veterligt – är att en stor del av dessa kvinnors bidrag hamnar i ett fåtal kategorier, till exempel porträtt, istället för att fördelas jämnt mellan samtliga kategorier. 

Förlåt mig!

Till mina meddomare i Grand Prix: Förlåt! 

Last picture standing

Det vackra sättet att se på bildtävlingar är att det handlar om att "lyfta fram". Man ser domaren som en botanist som vandrar över sommarängen och kärleksfullt plockar ut de allra vackraste blommorna. Då skulle man säga att jag igår lyfte fram de tio allra bästa bilderna ur en grupp på 1400. 

Så ljus är inte min bild. För mig är en bildtävling en blodig historia, en variant av Last man standing. Största delen av tiden går åt till att göra sig av med bilder, att röja. Det är grymt, hänsynslöst och plågsamt. Till slut står man där och tittar ut över slagfältet, och det visar sig att det bara är ett fåtal bilder som inte blivit brutalt nermejade. Och så vidtar arbetet att försöka rangordna dessa återstående få – ärrade och genomanalyserade.  

Min bild är inte att jag frälser dessa tio. Det är att jag förnekar ettusentrehundranittio. Det är lite sorgligt. 

Ändå är jag nöjd med slutresultatet. Under tävlingen är alla bilder anonyma (redaktionen döper om de insända bildfilerna till nummer och sparar kopplingen mellan bildnummer och fotograf i en excelfil), men efteråt fick jag se facit. Jag vet vad ni heter, ni som vann, och jag vet vilka andra bilder ni också skickade in. Jag vet att några av er är drivna och håller hög, jämn kvalitet. Och jag vet att några vinnarbilder mer har karaktären av enstaka lyckoskott. 

Precis som i det riktiga livet. 

Ris till egen rygg

Jag måste ladda upp nu, för i morgon ska jag bedöma årets första etapp i Kamera & Bilds stora fototävling Grand Prix. Över 1400 bilder. 

Det blir första gången jag använder det nya bedömningssystemet på riktigt, och jag vet att jag kommer att tänka att det är svårt och jobbigt och att jag bundit ris till egen rygg. Fem ord till varje bild. Och så något om jag valt bilden främst för formen eller innehållet, och om jag tycker att den är sluten eller öppen. 

Så nu sitter jag här och övar: 

Sterilt

Hemifrån

Vinter

Rinnande kallt vatten

Trött

Lika mellan innehåll och form (hotellrum intresserar mig) 

Mer öppen än sluten

Bilder på allvar

Det senaste blogguppehållet blev längre än avsett. Min tid har gått åt till att prata om bilder i världsklass med bildbedömare i världsklass. Jag syftar förstås på juryn för PGB Photo Award. På bilden Marc Prüst från Agency Vu, David Doubillet (googla honom så får du se några av världens bästa undervattensbilder), Kathy Moran från National Geographic och danskbaserade frilansfotografen Cotton Coulson som jobbar för National Geographic, tyska Geo och flera andra internationella uppdragsgivare. 

Som alltid har det varit ovärderligt ur utvecklingssynpunkt att så intensivt prata bild på blodigt allvar. Det finns inget lättsinnigt kring diskussionerna, allt lyfts fram, vänds och vrids på. Det som slagit mig hårdast den här gången är att det är ont om bra ord på svenska för många av begreppen som används i internatlonella sammanhang. Jag hoppas kunna återkomma till det vid tillfälle. 

Annars skriver jag om Nikon D3x för Kamera & Bild. 

Paul är multijournalist

Multijournalister har av tradition varit skrivande journalister som till nöds tar med kameran ut på jobb. Men det fungerar åt andra hållet också, och förhoppningsvis är bilden av fotografen som en skråtänkande, bakåtsträvande surpuppa på väg att nyanseras. Som idag, när en av landets bästa fotojournalister anslutit sig till multijournalistkåren. 

Pauls text läser du här. 

Och nej, jag menar inte att alla fotografer måste skriva. Jag tycker bara att det är kul när det kommer gränsöverskridare från båda hållen. 

Hur vi pratar om bilder [uppdaterad]

Det har slagit mig många gånger hur svårt det är att verbalisera bildupplevelser. Även när en person har en klar uppfattning om en bild kan ta lång tid att formulera det i tal eller skrift. Det är naturligt. Vi upplever bilder med en del av hjärnan och skapar språket med en annan. Allt kan inte kläs i ord, i varje fall inte utan att något väsentligt går förlorat i översättningen. 

Normalt är det inget problem att det är så. Så länge vi ser samma bilder är det oftast inte nödvändigt att kommunicera upplevelsen av dem. Vi tar in, vi säger usch eller wow, och så är det bra med det. 

Men. Om man är särskilt intresserad av hur andra uppfattar bilder så behövs verktyg för kommunikation. Verktyg som inte ens superduktiga fotografer förfogar över alla gånger. (Tvärtom tycker jag mig ibland nästan se en motsättning mellan förmågan att prata om bild och förmågan att göra bild. Om den iakttagelsen är korrekt så skulle det kanske kunna ha att göra med vilken del av hjärnan som vi är mest förtjusta i att använda. Högerhjärnhalvade gör bilder, vänsterhjärnhalvade pratar om bilder) 

Nåväl, mot bakgrund av detta blev jag överförtjust när Kamera & Bild kontaktade mig för att få hjälp att utveckla något slags lättanvänt, lättredovisat verktyg för kommunikation mellan domarna och deltagarna i fototävlingen Grand Prix 2009. 

Efter lite knepande och knåpande kom vi fram till att domarna ska redovisa: 

• Fem icke-värderande associationsord. Fem fria associationer. 

• Ett omdöme om balansen mellan innehåll och form. 

• Ett omdöme om bilden upplevs som sluten eller öppen eller mittemellan.  

Jag räknar kallt med att många domare kommer att stöna högt över vårt påfund, men förhoppningsvis kan det leda till ett större intresse för bildupplevelsen och framförallt göra att tävlingen upplevs som mer intressant för icke-tävlande läsare. 

Mer om detta här och här. 

Presentation av domaren i första omgången. 

I kommentarerna till det här inlägget skriver jag några associationsord till bilden ovan. Jag tycker att det är kul om du gör detsamma. Tänk först, klicka in dig på kommentarer och skriv sedan. 

Uppdaterat: Den skarpsinnige kommentatorn Tell har alldeles rätt i att det knappast går att associera "icke-värderande" till begreppet association. Tack för hjälpen med konceptutvecklingen. 

(Förra) Årets nollåttarookie startar blogg

PFK Stockholm gillade hans skinheadbilder och utsåg honom till Årets rookie i februari förra året.  

Nu har Jonas Lindstedt börjat blogga. 

Vem har inflytande i Piratpartiets Sverige?

Egentligen tycker jag inte att Piratpartiet är värt uppmärksamheten, men om det nu är som de skriver att fem politiska ungdomsförbund (utöver "Ung Pirat") stöder tanken på fri fildelning så är det kanske ändå dags att försiktigt påminna om att ingenting är gratis. 

Tänk dig ett Sverige där Piratpartiet genomfört sina idéer. Det kommer ut en ny film, bok, skiva som du vill ta del av, och vips ligger den ute på legala Government Bay fri för nedladdning. Det är inte bara lagligt att ladda ner istället för att köpa – som medborgare blir du uttryckligen uppmuntrad att göra det. (Jo, precis så uttrycker Piratpartiet det själva. Det är inte utan att man undrar hur denna uppmuntran ska manifestera sig. Propaganda? Politik som försvårar för företag som vill fortsätta att sälja kultur? Hur annars?)   

Nåväl, nu sitter du i alla fall där med det nya verket utan att ha betalat ett öre. Du har lite mer pengar på fickan än du annars skulle ha haft. 

Men vem har betalat upphovsmannen? Och vad har betalaren fått för sina pengar? 

I Piratpartiets Sverige har du möjligen tillgång till gratis kultur, men du har samtidigt avsagt dig ditt inflytande över hur kulturen utvecklas. 

Kanske tänker du att du betalat i valutan "uppmärksamhet" – och att artisten, filmbolaget, författaren är glada över att så många valt att ladda hem just det aktuella verket. Men uppmärksamhet ger inga inkomster. Någonstans måste upphovsmännen tjäna pengar som betalar räkningarna. Och den som betalar de pengarna är de som får inflytande över vad som produceras. 

Nästa långfilm du ser är sponsrad av ManPower och Skoda. Hur syns det i filmen? Eller varför inte av Piratpariet. Hur påverkar det handlingen? Hur ser hjälten ut? Vilka är de goda och vilka är de onda? 

I Piratpartiets ekonomiska kalkyl ska en artist eller författare kompensera inkomstbortfallet med konserter eller föreläsningar. Så vi kommer att få fler upphovsmän som är bra på att "sälja sig själva" och "nå ut i TV-rutan". Och allt färre som vill sitta i sin studio eller på sin kammare och skapa. 

Vi får en jävla massa föredragshållare som måste dra en stor publik som är beredd att pröjsa. Så handlar föredraget om? Samma saker som boken? Eller är det mer säljande att locka med material som inte finns med i bokutgåvan? Blir de digitalt distribuerade böckerna trailers för det kommande föredraget? 

En sak är klar: Som fildelare kan du inte längre välja vem du stödjer, för i samma ögonblick som du laddar ner gratis har du har frånsagt dig ditt inflytande. I den mån du stödjer någon ekonomiskt så är det ren välgörenhet i ett land där medborgarna blir uttryckligen uppmuntrade att ta del av det stora "gratisutbudet". 

Som inte alls är gratis när allt kommer omkring.