Multijournalist.se

Två webbplatser är för mycket

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det här, men tills vidare... kolla in Bildradion istället. 

Apple lockar fram min inre medberoende

Nu sitter jag här och uppdaterar Apples bildhanteringsprogram Aperture från version 2 till 3, trots att det misshandlat mig så många gånger. Gissningsvis tänker jag omedvetet att om jag bara visar enorm lojalitet så ska programhelvetet ta sig samman en dag och sluta fucka upp mina bilddatabaser. 

Lycklig av kritik

Jag har fått fantastiskt bra kritik idag. Ja, alltså inte av dunk i ryggen-typen, utan av den allt mer ovanliga konstruktiva, genomtänkta sorten. 

Jag kan inte berätta vad det gäller, men det är inte heller poängen. Poängen är att jag önskar att det fanns mer utrymme i vår sönderstressade mediavärld att sätta oss ner och tänka några kloka tankar för någon annans skull. Precis som någon gjort för mig idag. 

Tack. 

Ironiska generationen har börjat jobba på kontor

Jag om naturfoto...

...kan du läsa på Terje Hellesøs blogg. Det är en bloggintervju, alltså utförd i skriftform via mejlväxling. Så jag kan tyvärr inte skylla på att jag blivit felciterad om jag skulle ångra något jag sagt skrivit. 

Kvalitet kräver tid

Dagens Nyheter idag: Jenny Damberg recenserar radio. Sågar Sveriges Radios första humorpodcast, Josefinito. "Om det finns något som är tråkigare än att lyssna på något som är avsett att vara kul och som inte är det så är det väl ett återskapande av något som är avsett att vara kul och som inte är det." (Jag är inte exakt säker på vad Damberg menar här, men i alla fall.) 

I nästa stycke konstaterar Damberg att det förmodligen beror på att det inte finns någon budget och landar i: "Det måste få kosta. Det kan inte sägas nog många gånger." 

Vet inte om allt nödvändigtvis måste kosta, men helt sant är att om man vill göra någonting bra så måste det få ta tid. Den insikten tär en hel del på mig när jag inser att produktionen av förra inslaget till bildradion landade på sju timmar istället för budgeterade fyra. Ja, det finns ju ingen pengabudget för det projektet, men jag måste ju ha någon slags tidsplanering. 

Jag är just nu lite lätt besatt av tanken att kunna nå en hyfsad nivå på kort tid, ta tillvara överspillda tankar och reflektioner från bilddiskussioner med kollegor och vänner, intryck från utställningar och böcker. Det borde väl gå? Eller? 

Men idag ska jag skriva en betald krönika. På något sätt måste jag ju kunna betala mina räkningar. Om jag vill kunna räkna hem jobbet enligt Journalistförbundets minimirekommendation för frilansar så kan jag lägga ungefär tre timmar på jobbet, från uttänkande av ämnet till färdigt manus. Cirka tretusen nedslag. 

Räck upp handen alla som tror på den kalkylen. 

Fotografera är som att äta glass

Med Stefan Ohlssons och min hjälp reder Moderskepps-Mattias ut frågan om var och när man egentligen får fotografera. Filmen ingår som ett inslag i Moderskeppets relativt nystartade youtubekanal. Klicka på "mer från Moderskeppet" för en lista över resten av inslagen.

Bra respons på podradio

Är så glad över all respons jag fått på mitt experiment bildradion.se, jag visste väl att jag inte var ensam om att tycka om radioformatet. 

Det känns en aning schizofrent att blogga i två kanaler samtidigt, men det är så det måste vara för tillfället. 

Ännu ett värdelöst fotoråd

 

Dom säger: "Fotografera fyrverkerier med långa slutartider, så blir det så snyggt och stort och stiligt." 

Jag säger: "Fotografera fyrverkerier med korta slutartider så kan du lura i dina släktingar att du börjat med astrofotografering." 

Alternativt: Eftersom många av oss inte riktigt tror på det där med att fyrverkerierna skrämmer bort onda andar så kanske vi kan börja fira nyår till åminnelse av Big bang, som vi ju fortfarande tror på. Tänk på det själv, raketpoffen representerar den initiala smällen och ett ständigt expanderande universum som till slut blir till aska och hamnar i en snödriva på en gård Hökarängen. Vackert och vemodigt på samma gång. 

Micke, jag behöver dig

Jag skrev häromdagen att Micke Bergs blogg är gnäliig, men samtidigt att Micke själv bottnar i sin svartsyn. Vad jag inte skrev är hur stor nytta jag faktiskt haft av att lyssna på Mickes sätt att se världen. 

När jag sa upp mig från min senaste, och förhoppningsvis sista, fasta anställning var Micke Berg en av mina inspirationskällor. Inte för att han klagar på grannar som inte skickar ner hissen efter sig, utan för att han i handling visar på ett alternativt sätt att betrakta balansen mellan arbete, liv och ekonomi. 

Se där, en positiv grej trots allt med denna ogreppbara bloggosfär eller vad vi nu ska kalla den. En chans att under tid se in i huvudet på andra människor och, vid behov, kopiera valda delar av någon annans synsätt. 

Idag skriver Micke om personliga respektive opersonliga bloggar, och jag tippar att multijournalist.se snarast kan klassas in i den senare kategorin. Åtminstone om man med personlig menar privat. Det självbiografiska är inte riktigt min grej. Men, som sagt, det hindrar inte att jag uppskattar Micke Bergs ihärdighet, även om jag långtifrån håller med honom i allt. 

Smygpremiär

Schhh... Du har chans att bli den första prenumeranten på min nystartade podcast om fotografi. 

Bloggdäst

Jag är övermätt på bloggar, både min egen och andras. Många är bra, men den sammanlagda känslan efter de senaste årens bloggfrossa är ändå densamma som infinner sig efter en julhelg – en osund dästhet. Den senaste bloggen jag följde med barnslig förtjusning var Adam Haglunds "Ah!", och den la han ner för säkert två år sedan. Nu är det Jenny Maria som toppar min svenska fotobloggslista. 

Min egen får jag inte någon fart på, och det beror på att det är så mycket som jag inte vill med min blogg. Jag har en hel lista på anti-måsten. 

• Min blogg ska inte vara överdrivet inriktad på marknadsföring, vilket är korkat eftersom den enda ekonomiska nyttan med en blogg finns precis där. 

• Min blogg ska inte vara gnällig. Och särskilt inte utan ett underbyggt resonemang. Den enda gnällblogg på fotoområdet som jag läser någorlunda regelbundet är Micke Bergs, och det är för att jag känner att han bottnar i sin svartsyn över tingens tillstånd. Därmed inte sagt att jag delar hans pessimism, men jag tycker att den är intressant. 

• Min blogg ska inte ha som syfte att skaffa kompisar. Onyanserat och oreflekterat hyllande till höger och vänster är lika tröttsamt som ett evigt gnällande. Har jag inte tid att formulera varför jag tycker att något är bra så håller jag hellre tyst. Åsikter finns redan hur mycket som helst. 

Så, du förstår kanske varför det inte blir så många inlägg nuförtiden. För många inten gör att det blir krävande att skriva. Kanske lägger jag ribban för högt, kanske en blogg måste omfatta det innehållslösa bara för att hålla igång? 

Eller så är det så att bloggen inte riktigt är en bra uttrycksform för det jag vill ha sagt? 

Stay tuned, som dom säger.